Digitala filmarvet

Asta Nilssons sällskap

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar

Regissör Marie-Louise Ekman

Årtionde: År 2000-2010

Beckett-komik och skurborstevåld i absurdistisk betraktelse där Sven Lindberg gör sin sista filmroll, en äldre dam som står i Gösta Ekmans trapp och vägrar säga varför.


Spelfilm
År: 2005
Regissör: Marie-Louise Ekman
Skådespelare: Sven Lindberg, Gösta Ekman, Anneli Martini
Längd: 81 min
Åldersgräns: 11 år

Rättighetsinnehavare: Hinden/Länna-Ateljéerna. Boka filmen genom oss.

Det står en liten tant i porten. Det är Sven Lindberg, med kofta och handväska. Hon har stått där länge. Hon ser på tavlan med hyresgästernas namn. En snäll målare försöker reda ut vad hon gör där: "Vi vet väl inte var vi är helt enkelt. Vi vet väl inte vart vi ska." Gösta Ekman har bråttom till ett viktigt möte, men försöker också hjälpa. "Har du varit här förut?" "Det är det man inte kan veta." "Letar du efter en väninna?" "Det säger jag inte."

I handväskan finns en lapp: Asta Nilsson, Agnegatan 18. Mannen med mötet bestämmer sig för att följa Asta hem. Hon tar honom under armen och de börjar gå. När hon vill så svarar hon nöjt. "Har du något arbete?" "Jag städar." Så rycker mannen till och måste sätta sig. Hjärtat fladdrar, och han snyftar lite. "Herregud vad rädd man blir, man vet ju inte när man ska trilla av pinn. Ojojoj, jag vill inte hamna på sjukhus. Prata lugnande. Vad hette dina bröder? Folks förflutna slipar sinnena, ju längre avstånd det är till den man pratar med desto bättre, folk med ålderssymptom tar fram det själsliga hos en. Det sa en doktor."

De vaggar vidare mot Agnegatan 18, och i porten står det att Asta Nilsson bor på andra våningen. Men någon nyckel har hon inte. "Jag hade en förut. När jag bodde här." Hon vägrar öppna väskan, men det finns en liten lucka i väggen... Hur det går sen? Det säger jag inte.

Intervjuad av Lars Collin i Svenska Dagbladet 15 maj 2005, sa Marie-Louise Ekman så här: "'Jag gillar att vara bland människor som letar... [Asta Nilsons sällskap] är inte helt lätt att tycka om eftersom den inte innehåller något av det som gör att man tycker om en film. Det finns en samtidssjuka att man måste bli populär och omtyckt till varje pris. [...] Något upptar mina tankar men när jag sedan sätter mig vet jag aldrig i förväg vad det ska bli. Jag trodde att Asta Nilssons sällskap skulle bli något annat. Jag skriver skitfort för att jag inte vill att mitt psyke ska hänga med. Jag vill förbluffa mig själv och komma åt det inre. I det här fallet handlar det om vad Göstas figur säger: jag är rädd att förändras på ett sätt som jag inte kan kontrollera. Den yttersta förlängningen av den rädslan är döden, den optimala förändringen som man inte har någon kontroll över. [...] Och det handlar den här filmen om. Det blir såklart ingen kioskvältare. Men den är viktig att göra i alla fall. [...] Jag tror inte för en sekund att jag kommer att kunna förhandla mig ur mina sista lägen. När jag närmar mig något fysiskt eller psykiskt slut kommer jag att tappa kontrollen precis som alla andra. Vad som då händer inne i ens hjärna och vad man går tillbaka till, är precis sådant jag har försökt beskriva.

Att befinna sig i en sorts limbo?

Precis. Men jag kan inte förklara allt i filmen. Jag förstår den inte heller."

Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet: "[...] inte ens vid eftertexterna till Benny Anderssons nostalgimusik – egentligen det enda någotsånär betryggande i filmen – vet jag riktigt vad jag varit med om. Annat än att jag befunnit mig i sällskap med ett par av Sveriges främsta skådespelare, Gösta Ekman och Sven Lindberg, i något som liknar en Marie-Louise Ekmanfilm. Jag säger 'liknar', för inte heller tonen och stilen i denna undflyende berättelse är helt och hållet igenkännbar. Jag försöker hitta hållpunkter, och hamnar än hos Strindberg och Beckett, i något av deras existentiella och absurda vandringsdramer, än hos Ingmar Bergman, i Smultronställets inledande mardröm med dess öde gator och förfallna hus. Jag får ett slags flash back till Roy Andersons Härlig är jorden, där nyckelrepliken är samma som Gösta Ekmans här: 'Jag kan inte se!' Ekon av tidigare Marie-Louise Ekmanfilmer går också att hitta, inte minst av det frodiga mästerverket Stilleben vars grundsituation av spel i spelet och grymt iscensatt practical joke kanske också gäller här. Men Asta Nilsson är avskalad minimalism [...] Här har själva språket vittrat ner, blivit härmning och grimas. [...]"

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Asta Nilssons sällskap" i Svensk Filmdatabas