Digitala filmarvet

Det sociala arvet

Tema/Kategori: Dokumentär

Regissör Stefan Jarl

Årtionde: År 1990-1999

Den sista delen i Stefan Jarls klassiska trilogi om de svenska modsen Kenta och Stoffe , där första delen utgörs av Dom kallar oss mods (1968) och den andra delen Ett anständigt liv (1979). Trilogin avrundades 2006 med kortfilmen Epilog.


Dokumentär
År: 1993
Regissör: Stefan Jarl
Medverkande: Stefan Jarl, Kenneth "Kenta" Gustafsson, Eva Blondin, Patric Gustafsson, Jan "Jajje" Klingryd, Carina Pettersson
Längd: 86 min
Åldersgräns: 7 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

"Alltihop är en jävla smet av ömsesidiga förhållanden mellan dem framför och mig bakom kameran. Jag växte ihop med dem jag filmade. Och dem med mig." Som citatet från Stefan Jarl antyder handlar Det sociala arvet inte bara om barnen till huvudpersonerna i Dom kallar oss mods, utan också om hur regissörens handlingar inverkar på och bidrar till att forma de livsöden som skildras.

Det sociala arvet är den avslutande delen i Stefan Jarls klassiska dokumentärfilmstrilogi om modsen i Stockholm som inleddes med Dom kallar oss mods 1968. I den första filmen följde Jarl och medregissören Jan Lindkvist de tonåriga modsen "Kenta" och "Stoffe" och deras vänner, arbetarklassungdomar från Stockholms förorter som gjorde uppror mot samhällets förväntningar, samtidigt som de i intervjuer vittnade om uppväxtmiljöer präglade av missbruk, misshandel och misär.

Många av modsen var redan i den första filmen på god väg in i samma alkoholism som förstört deras barndom. På sjuttiotalet, då den mörka uppföljaren Ett anständigt liv spelades in (och slog publikrekord för dokumentärfilm) hade merparten av modsen avancerat från spritmissbruk till narkotika, och dog som flugor i överdoser. Utvecklingen i de två första filmerna gick därmed helt i linje med barnpsykiatern Gustav Jonssons teorier (publicerade på sextiotalet) om hur barn till personer som är socialt marginaliserade ofta "ärver" föräldrarnas problem. Titeln på den tredje filmen signalerar alltså regissörens pessimistiska förväntningar; filmen handlar om hur modsens barn hanterar det så kallade sociala arvet, och genom inklippta bilder från de tidigare filmerna gör Jarl jämförelser mellan nu och då. Men redan i öppningsscenen, där en telefonsvarare spelar upp ett rasande meddelande från Stoffes fru Lena, som förklarar för Jarl att det minsann inte ska bli någon tredje film, är det tydligt att motsträviga och motsägelsefulla röster kommer att utmana regissörens tes.

Jarl leker med idén att kontakta Stoffes son Janne men väljer istället att fokusera på Kentas son Patric och Carina, dotter till "Jajje" som också var med i de tidigare filmerna. Patric har bott hos sin mamma, Eva, medan Carina har växt upp i fosterhem men har återetablerat kontakt med sin far. Vi följer Patric när han mönstrar och muckar, och ser Carina ta studenten. Lumpen och studenten: socialiseringsritualer som signalerar att modsens barn är på väg in i det samhälle som deras fäder gjorde uppror emot på sextiotalet.

De tre filmerna om modsen representerar nedslag i olika tidsepoker i det moderna Sverige, och att återse samma personer i olika delar av deras liv är ett effektivt dokumentärt grepp. Men Modstrilogin är mer än summan av de livsöden och den samhällsutveckling som skildras. Filmerna låter oss också på ett fängslande sätt följa en egensinnig svensk dokumentärfilmares utveckling och förhållningssätt till filmmediet. Den första filmen är ung på så många sätt: filmens svartvita fräschör och den tekniska lekfullheten utifrån den begränsade budgeten matchar det helt nyinvigda svartvita mönstret på Sergels torg och modsens ekonomiska situation. Ett anständigt liv är en expressionistisk färgfilm, ett mörkt, suggestivt och argt porträtt av ett samhälle som låtit Stockholms city missfärgas av modsens blod utan att försöka hjälpa dem. I den sista delen reflekterar en mer mogen filmskapare över sin egen roll i berättelsen om modsen. Om den första filmen åtminstone delvis följde devisen att låta filmkameran registrera vad som händer "som en fluga på väggen" gör Jarl i Det sociala arvet ingen hemlighet av att hans kamera snarare är en fluga mitt i livets soppa, som påverkar alla inblandade – och som kanske har bidragit till att ge modsens barn perspektiv på sin uppväxt.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)

Läs mer om "Det sociala arvet" i Svensk Filmdatabas