Digitala filmarvet

Stoffe och Kenta i Dom kallar oss mods.

Dom kallar oss mods

Tema/Kategori: Dokumentär

Regissör Stefan Jarl

Årtionde: År 1960-1969

När filmskoleeleverna Stefan Jarl och Jan Lindqvist lät socialt marginaliserade ungdomar berätta om sin verklighet i sextiotalets Stockholm skapade de dokumentärfilmshistoria, och första kapitlet i det unika tidsdokument som idag kallas Modstrilogin.


Dokumentär
År: 1968
Regissör: Stefan Jarl, Jan Lindqvist
Medverkande: Kenneth "Kenta" Gustafsson, Gustav "Stoffe" Svensson, Jan "Jajje" Klingryd
Längd: 101 min
Åldergräns: 11 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Dom kallar oss mods är den första filmen i "Modstrilogin", svensk filmhistorias kanske mest omtalade dokumentärfilmsprojekt. Filmens tonåriga huvudpersoner Kenta Gustavsson och Stoffe Nilsson har växt upp i Stockholms förorter med alkoholiserade föräldrar, lämnat skolan utan betyg och vill inte ens försöka skaffa jobb. Tillsammans med andra så kallade "mods" håller de till i det på sextiotalet nybyggda City. Deras långa hår, slarviga klädsel och planlösa drift på gatorna står i skarp kontrast till hattförsedda medborgare i propra kläder som i filmen ses skynda förbi medan Kenta och Stoffa sjunger "Små knegarna, små knegarna, är lustiga att se".

Stilistiskt sett är Dom kallar oss mods inspirerad av samtida strömningar inom nordamerikansk och fransk dokumentärfilm, men filmens titelsekvens med musik av Lea Riders påminner om Richard Lesters Beatlesfilmer. Huvudpersonerna skuttar lekfullt fram i den moderna stadsbilden, filmade genom ett vidvinkelobjektiv som förvränger arkitekturens raka linjer; en stilistisk tolkning av huvudpersonernas protest mot det effektiva moderna samhället där de förväntas rätta in sig och vara tacksamma för en plats i den rådande hierarkin. Redan före titelsekvensen har filmen dock inletts med ett fem minuter långt vittnesmål från "Tompa", som blickar rakt in i kameran medan han berättar om sin trassliga uppväxt. Filmen varvar den här typen av intervjuer, där ungdomar talar öppet om droger, hemlöshet, ungdomsvård och bristande framtidstro inför en statisk kamera, med rörliga sekvenser som gestaltar huvudpersonernas vardag på stadens gator och i rivningskåken där de sover. Kameran är med överallt, och påminnelser om filmteamets närvaro i rummet är minimal.

Filmens regissörer Jan Lindqvist och Stefan Jarl möttes 1965, när de gick på Svenska Filminstitutets nystartade filmskola. Lindqvist hade frilansat för Sveriges Television redan innan han blev antagen till filmskolan, och när han fick i uppdrag att göra några inslag till en ny programserie för ungdomar blev Jarl hans samarbetspartner. I samband med detta projekt började de filma Kenta och Stoffe. Men programinslagen med modsen ansågs kontroversiella, och en stor del av materialet klipptes bort. Jarl och Lindqvist kom istället att vidareutveckla sitt samarbete med Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods. De var missnöjda med filmskolans undervisning och lyckades övertala rektorn att få använda de pengar som skulle ha gått till deras andra utbildningsår till en långfilm. När filmen var färdig begärde Statens biografbyrå att en sexscen skulle klippas bort. Filmen friades, och censurskandalen kom att gagna filmskaparna, som tidigare saknat biografdistributör; det potentiellt sensationella innehållet gjorde nämligen porrfilmsdistributören Pallas Film intresserad av filmen.

En nästan enstämmig kritikerkår hyllade filmen vid urpremiären, revolutionsvåren 1968. Även utan uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) skulle Dom kallar oss mods utgöra ett unikt tidsdokument; ett porträtt av ungdomar i revolt mot samhället och en skildring av det nya Stockholm som vuxit fram genom Norrmalmsregleringens rivningar och nybyggen, när Gamla stan fortfarande var nedgånget och slitet med billiga lägenheter och Sergels Torg just börjat bli en samlingsplats för försäljning av narkotika. Men vetskapen om hur de kommande filmerna skulle dokumentera missbrukets offer ger en extra botten till scener som den där Stoffe – som senare själv skulle bli beroende av heroin – klagar på att Kenta "pundar" för mycket, och intervjun med "Jajje", som förutspår att såväl han själv som Kenta och Stoffe kommer att följa i sina föräldrars spår och bli alkoholister: "Vi kommer att vara kompisar tills vi dör, i 40-årsåldern".

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)

 

Läs mer om "Dom kallar oss mods" i Svensk Filmdatabas