Digitala filmarvet

Lele Dorazio som Elvis.

Elvis! Elvis!

Tema/Kategori: Film för barn och unga , Klassisk litteratur som film , I Filminstitutets distribution , Film som har filmhandledning

Årtionde: År 1970-1979

Kay Pollaks debutfilm, efter Maria Gripes klassiska böcker om pojken Elvis, tog liksom mycket annat i 70-talets barnkultur barnet på allvar. I Elvis! Elvis! får vi upptäcka (vuxen)världen genom en sjuårig pojkes ögon.


Spelfilm
År: 1977
Regissör: Kay Pollak
Skådespelare: Lele Dorazio, Lena-Pia Bernhardsson, Fred Gunnarsson, Elisaveta, Allan Edwall, Victoria Grant
Längd: 100 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Elvis är sju år och bor med sina föräldrar. Han försöker vara snäll men mamman bara skäller på honom. Pappan märks inte särskilt mycket. Elvis tycker om att vara ute på landet hos sin farmor och farfar men mamman tycker inte att det passar sig eftersom farfadern dricker ibland. Några egentliga vänner verkar Elvis inte ha.

Så börjar Elvis i skolan. Vid uppropet svarar han inte. Han tittar ner i bänken och när mamman till slut irriterad kommer fram till honom kissar han på sig. Mamman skäms, skäller och drar med sig Elvis ut. På vägen ut säger fröken till Elvis att det här ska han inte bry sig om.

Nästa dag spelar fröken piano och barnen sjunger. En flicka ställer sig bredvid Elvis."Såg du den där som kissade på sig i går?", säger hon. "Äh, det var ju jag", svarar Elvis. "Att du vågade", säger hon. "Det är väl inget", säger han. Hon heter Anna-Rosa. Och de blir vänner.

70-talet var en tid i Sverige då barnkulturen fick stor plats i debatten och konsten. Många ville lämna den idylliska kultur som barnen dittills hade fått ta del av och istället respektera dem som människor, tro på att de klarade av att ta till sig mer än sagor och nostalgi. Man vill berätta deras verklighet, utan att ta från dem fantasin – en barnets realism.

Elvis! Elvis! är en central film i sammanhanget. Maria Gripe (förlaga och manus) och Kay Pollak (manus och regi) berättar filmen med Elvis blick. Vi ser hur han iakttar och uppfattar verkligheten runt omkring sig. Och vi ser hur märklig vuxenvärlden kan vara för ett barn.

Elvis älskar sin mamma, men det är inte alltid lätt då hon hittar fel i allt han och andra gör. Han önskar mest att föräldrarna ska tycka om varandra. Hos Anna-Rosa, och hennes mamma, mormor och gammelmormor, tycker han mer om att vara. Men även där finns problem. Den man som Anna-Rosa tror är hennes pappa verkar snäll men de vuxna säger att han dricker och när han vill besöka sin dotter blir det bråk.

Filmen tar sig tid, den stannar i ögonblick och bilder, kanske ovant för dagens barn. Men det är kanske också då de kan upptäcka något extra, och som tankar och frågor kan väckas. Och även om Elvis! Elvis! är stillsamt berättad är den i högsta grad dramatisk.

I Dagens Nyheter skrev Eva af Geijerstam: "Här finns en människas starka och outplånliga erfarenheter: de fruktansvärda sveken, ensamma stunder av ångest och skuldkänslor över att aldrig motsvara kraven på vad man ska vara. Men där finns också stora ögonblick av kärlek, liv och självkänsla.

Det är en film om ett barns helvete i att inte bli älskad för vad det är, tvånget att vara 'snäll' intill självförnekelse -- att kanske helst inte vara någon alls. Den ger sig på en av våra mest omhuldade myter, den om den goda modern.

Naturligtvis är filmen en utmaning mot alla vuxna. Det är bekvämt med filmer om barn som inte drar in vuxna i barnens konflikter. Speciellt svenska biograffilmer om barn gör sällan vuxna delaktiga i barns känslokonflikter och tankekonflikter. Ofta påstår de helt enkelt att barn saknar djupa känslor och starka intryck från verkligheten och bara har kapacitet för handlingskonflikter. Det vill säga att de handlar om barn i ytligt spännande situationer, om vad de gör, inte om vad de ser och känner.

Det är ett enkelt recept för att undgå ansvaret för hur den vuxne använder sin makt över barn. Samtidigt slipper man bli påmind om det svåra i sin egen barndom. I Elvis! Elvis! tillhör inte huvudpersonen något gåtfullt folk. Han är en av oss, och samtidigt utsatt för oss."

Text: Lova Hagerfors (2016)

Läs mer om "Elvis! Elvis!" i Svensk Filmdatabas