Digitala filmarvet

En dag i staden

Tema/Kategori: Kortfilm

Årtionde: År 1950-1959

Pontus Hultén och Hans Nordenström vänder upp- och ned på Stockholm i en absurd, anarkistisk stadsfilmsparodi.

Kortfilm
År: 1956
Regissör: Pontus Hultén, Hans Nordenström
Längd: 20 min
Åldersgräns: Barntillåten

Filmen finns i distribution hos Filmform.

En dag i staden börjar som en tidstypisk stadsfilm, med en hurtig manlig berättarröst som över bilder av Kungliga Slottet, Stadshuset och Eugeniahemmet förkunnar att en ny dag börjat och föreslår att vi ska "börja vår vandring genom storstan". Men den didaktiska rösten blir parodiskt överdriven och bitvis absurd innan den försvinner helt. Regissörerna Pontus Hultén och Hans Nordström skämtar vilt med symboler för den svenska nationen och kungahuset. En figur vid namn Nordlöv-Berglund (P.O. Hultvedt) besöker Svenska Statistiska Centralbyrån för att ansöka om namnbyte, men hans fantasifulla förslag avslås lakoniskt av Oscar Reutersvärds byråkrat: "Det gäller inte på posten". Byggnader sprängs och mitt i en galen biljakt förflyttas handlingen plötsligt till Paris.

Stadsfilmer, rörliga vykort som skildrar det moderna stadslivet, var mycket vanliga redan under stumfilmseran. På tjugotalet gjordes en rad ikoniska stadsskildringar, vars rytmiska uppbyggnad och lyriska kvaliteter har gett dem epitetet "stadssymfonier". Gemensamt för filmer som Manhatta (Paul Strand och Charles Sheeler, USA, 1921), Paris qui dort (René Clair, Frankrike, 1923), Berlin – Sinfonie einer Großstadt (Walter Ruttmann, Tyskland, 1927) och Mannen med filmkameran (Dziga Vertov, Sovjetunionen, 1929) är ett poetiskt uttryck där filmens och stadens modernitet flyter samman, och där gränserna mellan organism och maskin utforskas; en modern apparat – filmkameran – har förmågan att reproducera verkligheten, och skildra staden som en slags automatiserad varelse, med en dygnsreglerad rytm som filmskaparen kan återskapa och manipulera genom kamerateknik och klippning.

Att dessa filmer är en viktig referenspunkt för Hultén och Nordenström är uppenbart: deras berättarröst nämner "storstadens symfoni", och när de ger filmen undertiteln "världen genom kameraörat" och spelar in ett anarkiskt soundtrack med biltutor, hundskall, ringande telefoner och absurda dialoger vänder de upp och ner på en idé som var mycket viktig för tjugotalets filmmodernister, nämligen kameran som ett superöga, en maskin vars förmåga att processa visuella intryck överträffade människans perceptionsmekanismer. Men även om Hultén och Nordenström leker med idéer från stadssymfonierna parodierar En dag i staden en mindre poetisk typ av stadsfilm, nämligen de informations- och marknadsföringsfilmer som utvecklades efter ljudfilmens intåg med en berättarröst som didaktiskt pekar ut stadens attraktioner. Och filmens nonsensskämt och anarkistiska tendenser gör den nära besläktad med den multimediala konstströmning som kallas dadaismen, där René Clairs och Francis Picabias Entr'acte (1924) är den mest kända filmen.

Upphovspersonerna bakom En dag i staden rörde sig på femtiotalet mellan Paris konstvärld och studenttidningen Blandarens lokaler i Stockholm. Idag är de framförallt kända för sina bidrag till konsthistorien. Pontus Hultén skulle några år senare bli legendarisk chef för Moderna Muséet, en viktig samlingspunkt för amerikansk experimentfilm på sextiotalet. Hulténs vän och medregissör Hans Nordenström, som stod för merparten av kameraarbetet, var arkitekt och konstnär, och senare i sin karriär tecknare under signaturen BRUL. Konstnärerna P.O. Hultvedt, Oscar Reutersvärd och Jean Tingely medverkar i filmen, och arkitekten Gösta Winberg bidrog till manus.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)

 

Läs mer om "En dag i staden" i Svensk Filmdatabas