Digitala filmarvet

Liv Ullmann och Max von Sydow.

En passion

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1960-1969

Obotlig ensamhet, total meningslöshet och irrationell ondska i Ingmar Bergmans ”första riktiga färgfilm”, med Erland Josephson, Bibi Andersson, Liv Ullmann och Max von Sydow spelar två äkta par.


Spelfilm
År: 1968
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullmann, Bibi Andersson, Erland Josephson
Längd: 101 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Jag inbillar mig inte att jag når in till människosjälen med det här fotograferandet, tro för fan inte det! Jag kan bara registrera ett samspel och ett motspel av tusentals stora och små krafter. Sen ser du på bilden och fantiserar. Alltihop är nonsens. Lekar, dikter. Du kan inte läsa någon annan människa med något som helst anspråk på visshet."

Erland Josephson har fötterna på bordet och ett glas dyr whisky i handen. Han samlar på bilder av människor. I hundratals likadana lådor ligger de prydligt sorterade efter beteenden. Sovande människor har underavdelningen döda människor. Nu lägger han ut texten om hur vi är dömda till ensamhet.

Det hade han inte behövt göra. Hans granne vet allt om det. "Hörs det nånting?" vrålar Max von Sydow rakt ut i tomheten. "Nej, det hörs ingenting. Inte ett jävla dugg." Sen halsar han resten av spriten och somnar mot ett träd. Alla är ensamma på ön, och när de försöker leva tillsammans blir det ännu värre. Någon sanning finns det inte och vår vilja betyder ingenting. Och så är det ondskan.

"Min föreställning är (fortfarande) att det finns en ondska som inte kan förklaras, en virulent, förfärande ondska som mänskan är ensam om bland djuren. En ondska som är irrationell och inte lagbunden. Kosmisk. Orsakslös." – skrev Ingmar Bergman i sin bok Bilder.

Obotlig ensamhet, total meningslöshet och irrationell ondska – det första manusutkastet har underrubriken "Förslag till scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman".

"Manuskriptet hade skrivits i en utandning och var snarare en redogörelse för stämningar än ett filmscenario i traditionell mening. [...] 'En passion' var också min och Sven Nykvists första riktiga färgfilm. I 'För att inte tala om alla dessa kvinnor' hade vi gjort färg enligt regelboken. Nu ville vi göra färgfilm som färgfilm aldrig tidigare gjorts. [...] Vår ambition var att göra en svartvit film i färg, med vissa häftiga accenter i en hårt tillbakahållen färgskala. [...]"

Sven Nykvist går så tätt inpå skådespelarnas ansikten att vi tror att vi ser in i gestalternas själar, men han stannar lika ofta på tröskeln och håller oss utanför. Dagarna är korta, och utan fotogenlampan vet vi inte var vi är i de mörka rummen. I de stora exteriörerna dröjer sig kameran kvar när rollfigurerna gått ur bild. En sjal ligger kvar i snön, röd som en blodpöl. En svartvit film i färg. Det lyckades de med.

En passion gjordes 1968, när andra regissörer slogs på barrikaderna. Men recensenterna skrev mer om filmens kvaliteter.

Jurgen Schildt, Aftonbladet, menade "[...] att Bergman inom det psykologiska kammarspelets snäva ramar fortfarande uppvisar det enda mästerskap den svenska filmen äger. [...]"

Dagens Nyheters Mauritz Edström skrev att En passion till en del såg ut som en ny film. Den öppnade sig mot åskådaren, och vi kom närmare rollfigurerna än förr. Men om kommentarerna skrev han att de stannade "vid en psykologisk tolkning innanför berättelsens ram". "Det hade varit mera spännande om de lyckats bryta upp filmen och därmed åstadkomma en bro från ön till fastlandet".

Expressens Lasse Bergström: "Det kommer säkert att finnas personer som om "En passion" måste säga att den är ointressant därför att den är privat eller sluten [...] och inte har ett ord att säga om det svenska fastlandet som det ser ut i Vilgot Sjömans "Ni ljuger", i "Misshandlingen", eller varför inte i "Rekordåren" [–] alla stimulerande och viktiga därför att de hjälper oss att se utåt och upptäcka skuggsidorna i välfärden. Men själens dunkla natt kan aldrig bli ett ointressant fenomen [...]" Enligt Bergström var detta "den tätaste, mänskligt rikaste film Ingmar Bergman någonsin gjort".

Tidningen Expressen var inte nöjd med hur United Artists lanserade filmen utomlands: "Trots sin nya språkdräkt är det samma gamla schabloner som vädras: En film från Sverige – det där landet av kåta självmordskandidater som har svinkallt utanför stugknuten men desto varmare i sängen."

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "En passion" i Svensk Filmdatabas