Digitala filmarvet

Tora Teje och Lars Hanson i Erotikon.

Erotikon

Tema/Kategori: Komedier genom tiderna , Den svenska stumfilmen , I Filminstitutets distribution , Den svenska filmens guldålder

Regissör Mauritz Stiller

Årtionde: År 1920-1929

Mauritz Stillers stumfilm Erotikon är en romantisk komedi om modernitet, mondäna människor och månggifte i det tidiga tjugotalets Stockholm.


Spelfilm
År: 1920
Regissör: Mauritz Stiller
Skådespelare: Anders de Wahl, Tora Teje, Karin Molander, Lars Hanson
Längd: 97 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution. 
Observera att filmen är stum och visas i 30 fps.

Mauritz Stiller är en av de stumfilmsregissörer som förknippas med idén om den svenska filmens guldålder, och Erotikon tillhör denna epok, som inleddes 1917 med Victor Sjöströms filmversion av Ibsens dikt Terje Vigen. Men till skillnad från guldålderns många filmatiseringar av nordisk litteratur är Erotikon baserad på en ungersk pjäs. Stillers relationskomedi om Professor Leo Charpentier (Anders de Wahl), hans hustru Irene (Tora Teje), deras yngre släkting Marte (Karin Molander) och Leos bäste vän, skulptören Preben Wells (Lars Hanson) utspelar sig i överdådigt inredda våningar, konstnärsateljéer, exklusiva butiker, dyra bilar, universitetsbyggnader, operahus och flygplan. Det är det urbana societetslivet i en modern europeisk storstad år 1920, långt ifrån de karga landskap som kännetecknar exempelvis Sjöströms Körkarlen (1921) och Stillers Gösta Berlings Saga (1924).

Leo ägnar sina dagar åt att forska om skalbaggar medan hans eleganta fru sysselsätter sig med shopping, manikyr, romantisk musik och manliga beundrare. Professorn tycks nämligen mer intresserad av insekternas sexliv än sitt eget äktenskap. Den flörtige baron Felix (Vilhelm Bryde) tar med Irene på flygturer, men det är den karismatiske Preben som hon är förälskad i. Preben vill dock inte vara illojal mot Leo, och dessutom är han svartsjuk på Felix. Irene i sin tur misstänker att Prebens har en affär med sin modell. Slutligen är Leo förtjust i Marte, en till synes anspråkslös flicka som kan laga professorns favoritmat får i kål. Fast när inte Leo är i närheten är det mer godis och cigaretter än husmanskost som gäller för Marte.

När en skolfilmskopia av Erotikon togs fram i mitten på 1920-talet kortades filmen ner, och senare skadades denna kopia i en projektorsbrand. Den restaurerade filmen är därför mer än tio minuter kortare än originalet, som anses förlorat.

Med tanke på att Erotikon fick premiär innan kvinnlig rösträtt infördes i Sveriges riksdag, och medan gifta kvinnor fortfarande stod under sin makes förmyndarskap, är Professor Leos liberala syn på utomäktenskapliga förbindelser – som inspireras av polyamorösa skalbaggar – att betrakta som modern. Men det som samtida kritiker tycktes uppfatta som särskilt nytt och uppseendeväckande var filmens skildring av urbant sällskapsliv, med extravaganta kostymer och påkostad scenografi; recensenterna drog paralleller till samtida amerikansk filmproduktion och använde ord som "lyxfilm", "utstyrselstycke" och "praktfilm". Den överdådiga livsstilen framstod säkert som särskilt frapperande i och med att biografpremiären på hösten 1920 sammanföll med en ekonomisk kris.

Erotikons humor bygger på antydningar och erotiska undertoner; Stiller tycks sukta efter sofistikerade leenden snarare än högljudda skrattsalvor. Samtidigt blinkar regissören till komedipubliken när han efter en dansföreställning på operan låter Leo konstatera att biografpubliken har rätt om att lyckliga slut är att föredra över tragedier. Den självreflexiva lekfullheten känns igen från Stillers tidigare filmer Thomas Graals bästa film (1917) och Thomas Graals bästa barn (1918). Modekreationerna, interiörerna och det specialkomponerade balettnumret gör dock Erotikon till en mer visuellt minnesvärd upplevelse. En särskilt intressant detalj är Alva Lundins dekorativa textskyltar, vars små illustrationer ofta utgör en humoristisk kommentar till handlingen. I en scen mellan Irene och Leo understryker exempelvis en teckning av en innesko ett skämt om att Leo är en "toffelhjälte". Den här typen av illustrerade dialogtexter hade varit populära i amerikansk film sedan mitten av tiotalet, men i svensk film var det ett nytt fenomen.

Erotikon exporterades till många länder och räknas idag som en klassiker, men på hemmaplan var mottagandet till en början kluvet; filmens manus kritiserades för att inte leva upp till den påkostade ytan.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)

 

Läs mer om "Erotikon" i Svensk Filmdatabas