Digitala filmarvet

Flickan och Djävulen

Årtionde: År 1940-1949

Den änglalika Gunn Wållgren blir en väsande häxa i sin mans film om barnet som kastades i älven – en moralfilosofisk skräckfilm i allmogemiljö.


Spelfilm
År: 1944
Regissör: Erik "Hampe" Faustman
Skådespelare: Gunn Wållgren, Stig Järrel, Anders Ek, Toiwo Pavlo, Linnéa Hillberg
Längd: 92 min
Åldersgräns: 15 år

Rättighetsinnehavare: Telepicture Marketing. Boka filmen genom oss.

En häxa på bålet och letar efter en havande kvinna – för att kunna leva vidare måste hon ympa in sin själ i ett ofött barn. En far kastar sin nyfödda dotter i älven och hänger sig i ett träd. Nitton år senare knackar en ängalik flicka på hos en storbonde som vanärat häxan. Ja, ni förstår. Flickan och Djävulen är en skräckfilm i allmogemiljö, och Hampe Faustmans hustru Gun Wållgren spelar flickan som "kom ur älven". När det onda i henne tar makten förändras hela hennes väsen. De gyllene lockarna raknar, de ljuva dragen blir skarpa, ögonen blixtrar och den ljusa, barnsliga rösten blir grov. "Du stal tryggheten ifrån henne" väser häxan triumferande när bondmorans elakhet hjälpt det onda att ta över. Gud behöver hjälp på traven. Om godheten i människan ska kunna segra, måste vi handla gott mot varandra.

Filmen fick ett blandat mottagande. Bang (Barbro Alving) skrev i Dagens Nyheter: "Detta blir inte en filmrecension i gängse mening – det blir en hyllning till dem som skapat Flickan och Djävulen. Det är givet att man kan leta fram svagheter och detaljer att kritisera även i denna film. Men det skulle kännas som grinighet och viktighet för anmälaren, som inte tvekar att kalla Flickan och Djävulen den starkaste, vackraste och mest betydande svenska film som gjorts sedan stumfilmens dagar. [...] Börja titulera Hampe Faustman som den nye Sjöström eller Stiller kan man också avstå ifrån; det är i själva verket betydligt roligare att konstatera att han med Flickan och Djävulen visar sig vara den säkraste konstnären i den yngsta regissörsgenerationen. Den som skapat dessa scener, mustiga och färgrika, laddade med stämning från vidskepelsens tidevarv, måste äga den sällsynta egenskap som kallas konstnärlig lidelse."

Pavane (Gerd Osten) såg annorlunda på filmen, i BLM skrev hon: "[...] Särskilt djupt under ytan går Malmbergs manuskript inte och det har mera teaterns än filmens form. En högtidlig, arkaiserande dialog bryter sig mot en bildstil som närmast kan betecknas som skomakarrealistisk. Det förekommer på tok för många toviga skägg och råflabb i filmen. [...] Ensemblen sliter redligen med Malmbergs dialog men har tydligen haft svårt att hålla sig obesmittad av den Guds-död-i-stugan-anda som ligger tjock över filmen. Häxans roll är förvisso heller inte lätt och man avundas inte unga Gunn Wållgren den börda hon fått sig pålagd. Den första förvandlingsscenen är dock stark och imponerande den gemenhet som kataraktiskt väller fram över fru Wållgrens ansikte."

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Flickan och Djävulen" i Svensk Filmdatabas