Digitala filmarvet

Flickorna

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , I Filminstitutets distribution

Regissör Mai Zetterling

Årtionde: År 1960-1969

Passionerat om "Lysistrate"-turne där Harriet Andersson hotar en lantis med stryk i en hotellbar, Gunnel Lindblom kastar ägg på Mussolini och Bibi Andersson dumpar Erland Josephson, som har älskarinnorna i resväskan.


Spelfilm
År: 1968
Regissör: Mai Zetterling
Skådespelare: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand, Stig Engström, Erland Josephson
Längd: 100 min
Åldergräns: 11 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Du får pudra dig, du är blank där. Jag ska supa." Två tanter är på fest, och Bellan Roos pekar på sin kompis näsa och sveper en sherry. Det är tryck i Mai Zetterlings Flickorna.

Figurer dyker upp och är borta – avbrutna, överröstade eller skymda av något annat. För här trängs tusen saker om utrymmet. Tre kvinnliga skådespelare turnerar med "Lysistrate", och i en skog står ett vardagsrum, i en biograf kastar man ägg på Stalin, i en bar åker polotröjorna av, på en gata formerar sig Brudbrigaden – och så napalm och serpentiner på det.

Männen styr och världen brinner, och det är 1968. Männen styrde och världen brann 411 f Kr också, när Aristofanes skrev sin pjäs. För att få slut på det tjugoåriga kriget mellan Aten och Sparta får Lysistrate kvinnorna att svära på att de ska neka männen sex.

Men ska man över huvud taget ha några män? Erland Josephson spelar en löjlig sprätt med två älskarinnor, Frank Sundström en ynkrygg som ljuger om att han ska lämna sin fru och Åke Lindström en dumskalle som inte klarar att passa sina egna barn. Liz jobb, förklarar maken, är att vara snygg och ha det städat. Marianne har barnet i kulisserna. När Gunilla kommer hem sitter hennes man och stirrar tomt framför sig medan ungarna virar in lägenheten i hushållspapper.

Teatergruppen drar norrut. "Lysistrate" ska få folk att diskutera, men ingen förstår vad den handlar om. Världsfred och lika villkor är bra, men vad man mest av allt vill ha är en soffgrupp.

Alla Zetterlings filmer handlar om kvinnors villkor, men Flickorna är den uttalat feministiska. Kritikerna angrep den, få såg den och det blev inga pengar till nya filmer. Det skulle dröja nära tjugo år innan Zetterling kunde göra sin fjärde svenska långfilm. Amorosa, med Stina Ekblad som Agnes von Krusentjerna, blev regissörens sista film.

1996 gjorde Christina Olofson dokumentären I rollerna tre. Andersson, Andersson och Lindblom träffas i huset där Zetterling satt och skrev och pratar om Flickorna och om hur allting är och var och borde vara. De är rätt lika sina gamla rollfigurer. Det är rätt mycket som är sig likt.

I rollerna tre slutar i Stockholm, där Gunnel Lindblom repeterar Euripides "Ifigenia i Aulis" på Dramaten. En far ska offra sin dotter för att få vind och kunna segla till Troja och kriga, och flickans mor försöker stoppa honom. Bibi Andersson står på Norrmalmstorg och delar ut flygblad om Sarajevolistan, partiet som ville få EU att stoppa Bosnienkriget.

I Flickorna ser teatergruppens två manliga skådespelare sina kvinnliga kolleger bli intervjuade i tv. "– Hur gick turnén? – Tack bra. Vi har som vanligt åkt runt och talat folk tillrätta och förändrat deras liv. Förklarat att de inte får ut någonting av sina liv för att de är blinda och dumma. Själviska. Hopplösa. Oengagerade. Tråkiga. Fåniga. Omöjliga. Ansvarslösa. Men nu vet de åtminstone om det."

Stig Engström: "Hörde du vad de sa?" Gunnar Björnstrand: "Jag hörde ingenting. Skål!"

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Flickorna" i Svensk Filmdatabas