Digitala filmarvet

Jarl Kulle och Eva Dahlbeck i För att inte tala om alla dessa kvinnor.

För att inte tala om alla dessa kvinnor

Tema/Kategori: Komedier genom tiderna , Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1960-1969

Ingmar Bergmans första färgfilm, som han skrev tillsammans med Erland Josephson, var en stjärnspäckad komedi som Bergman själv sade var ”ett utbrott av verkligt dåligt humör”.


Spelfilm
År: 1964
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Jarl Kulle, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Eva Dahlbeck, Karin Kavli, Gertrud Fridh, Mona Malm, Barbro Hiort af Ornäs, Allan Edwall, Gunnar Björnstrand
Längd: 80 min
Åldergräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Den berömde cellisten Felix har avlidit. Kvinnorna i hans liv sörjer vid hans begravning. Där är också kritikern Cornelius, spelad av Jarl Kulle, som skulle skriva en biografi om virtuosen. I återblickar visas hur han sökt Felix i hans hem men istället mött hans kvinnor, en efter en: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Eva Dahlbeck, Karin Kavli, Gertrud Fridh, Mona Malm och Barbro Hiort af Ornäs. De representerar alla olika typer av kvinnor som finns i den bergmanska världen och de spelar upp en kavalkad av munterheter och syrligheter.

Publiken svek För att inte tala om alla dessa kvinnor och många av kritikerna var inte nådiga.

Gunnar Unger skrev i Svenska Dagbladet: "Slutintrycket blir att den nya Bergmanfilmen trots många utomordentliga enskildheter, trots Kulles briljanta enmansteater – de övriga får mest statera, men vilka statister! – är krystad och pretentiös. Det vore löjligt att säga att den är Bergmans sämsta film, han och hans märkliga team av artister och tekniker är ju oförmögna att göra en dålig film. Inte heller kan man säga att det är hans minst intressanta; det har ju sitt intresse när en genial regissör övergår från konst till konster, från det konstnärliga till det konstiga. Men nog kan man ha rätt att säga att det är den likgiltigaste, i meningen minst engagerande, film han skapat."

Och ännu hårdare var Mauritz Edström i Dagens Nyheter: "Det fatala är nämligen att filmen rätt sällan är rolig. Den har några kvicka repliker, där Bergmans ironi tar poäng. Men den är totalt humorlös. Den är överdekorativ med sin spetsfundiga dekor av gallerverk och moriska bågar, kylig i färgerna och kall över huvud taget."

Men i BLM, som lät tre personer recensera filmen, bland andra Leif Krantz: "För att inte tala om alla dessa kvinnor är en tårta på födelsedagen, ett smycke i den elegantaste kartong med ett dussin rosetter. Att det inte alltid doftar parfym när man öppnar den, är visserligen obehagligt; men att påstå att allt som luktar skit är skit tyder på en felkoppling på vägen mellan känsla och förnuft." Och senare togs filmen emot väl i både Frankrike och Storbritannien.

Ingmar Bergman, som skrev manuset tillsammans med Erland Josephson, var själv inte nöjd. I intervjuboken Bergman om Bergman från 1970 berättar han: "Den filmen är ett utbrott av verkligt dåligt humör. Jag såg om den nu – jag har inte sett den sen fiaskot och jag roade mig med att se om den nu för några veckor sen och jag tänkte – det var en jävla ogemytlig film och samtidigt kom jag på hur jag skulle ha gjort den." Men han tyckte också att den var både missuppfattat och underskattad. I boken Bilder skrev han senare att han gjorde filmen för att Svensk Filmindustri skulle tjäna pengar.

Och det är en fröjd att se många av Bergmans främsta skådespelare fyra av skarpa repliker till varandra. Förutom ovan nämnda aktörer medverkade även Gunnar Björnstrand och Allan Edwall.

Text: Lova Hagerfors (2016)

Läs mer om "För att inte tala om alla dessa kvinnor" i Svensk Filmdatabas