Digitala filmarvet

Thommy Berggren och Mona Seilitz i Giliap.

Giliap

Tema/Kategori: I Filminstitutets distribution

Regissör Roy Andersson

Årtionde: År 1970-1979

I Roy Anderssons melankoliska och utskällda andra film finns rötterna till hans välkända estetik, som till fullo etablerades i Sånger från andra våningen.


Spelfilm
År: 1975
Regissör: Roy Andersson
Skådespelare: Thommy Berggren, Mona Seilitz, Willie Andréason, Lars-Levi Læstadius
Längd: 136 min
Åldersgräns: 15 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

En stadsgata ligger öde. En full man kastas ut på gatan från en krog, medan en yngre person är på väg att öppna dörren till krogen. Den utkastade frågar högt om man får behandla människor på det viset, påpekar att det är stängt och staplar iväg. Den unge mannen som anlänt till krogen börjar som servitör. Hans namn nämns aldrig i filmen, men en arbetskamrat kommer att kalla honom Giliap. Krogen ligger i ett sjabbigt hotell vid namn Busarewski.

Filmen skildrar relationerna mellan hotellets anställda och främst relationen mellan Giliap och den vackra Anna, spelade av Thommy Berggren och Mona Seilitz. En relation som Giliap i sin tafatthet och svårighet att kommunicera inte förmår att utveckla. Fasta i sina yrkesroller pågår hotellpersonalens torftiga liv med oklara drömmar om annat. Det enda som förenar dem i tristessen är hatet mot den auktoritäre rullstolsbundne chefen som fortfarande lever kvar i det gamla och tror sig vara betydande på orten.

Anna har varit på Busarewski i ett halvår men tänker sluta. Hon vill komma till ett badhotell vid kusten. Också Giliap säger att han arbetar tillfälligt på krogen. Hon försöker få honom att följa med henne men han drar sig undan gång på gång. Hon tycker att han verkar så tyst och hemlighetsfull. Hemligheten med mig är att jag inte har någon hemlighet, säger han. Vi är nog av samma sort, du och jag, säger hon.

Efter den stora succén med debutfilmen En kärlekshistoria, drabbades Roy Andersson av en depression. Förväntningarna på honom var stora och han upplevde att man ville att han skulle göra samma film igen. För att försöka hitta sig själv och ett nytt tillvägagångssätt att göra film på började han experimentera med en estetik som skulle utvecklas under en 25-årsperiod, fram till Sånger från andra våningen. Fröet till den tablåestetiken finns att hitta i Giliap. Han använder få närbilder och istället betonar han ofta människornas placering i förhållande till varandra och till de rum de vistas i.

Giliap tar upp människornas oro inför framtiden, risken att bli en kugge i hjulet och möjligheten att gå mot strömmen. I flera scener skildras önskan att fly hotellet och det livet som levs. Drömmar är illusioner och det finns en svartsyn på framtiden, som inte kommer ge de förlösande lösningarna som förväntas av den.

Inte bara bilderna och den medvetna stiliseringen vittnar om vad som komma skall i Anderssons filmskapande. Även banaliteter och en stelhet i skådespeleriet vittnar om att han är på väg bort ifrån den allt starkare realismen som dominerade den svenska filmen under den här tiden.

Filmen blev sågad av den svenska kritikerkåren. Lasse Bergström i Expressen beskyllde Andersson för att ha hämtat hela sin livsåskådning på: "någon filmklubb som dragit igenom den svarta franska förkrigsfilmen för honom [...] den där i vilken Jean Gabin alltid blev skjuten just på själva slutsteget mot friheten." Filmen blev också kallad för ett moraliserande pekoral, en gymnasial film och Andersson beskylldes för att ha gått vilse i sitt letande efter ett nytt filmspråk. Konsekvenserna blev också kännbara. Filmen blev en stor förlust för finansiärer och regissören själv, som inte fick några medel från Filminstitutet på mer än två decennier.

Giliap kan idag ses som en brygga mellan Anderssons mer ordinära filmspråk och det som komma skulle. Den revanschlusta men också det tålamod som han verkar besitta för att få de scenerna han vill ha, ledde till en säregenhet av sällan skådat slag, byggd på lika stor mängd banalitet och pompösa inslag, amatörskådespelares klumpighet och perfekta stillbilder som fungerar lika bra för sig själva som en del av den helhet som ingår i en anderssonsk värld.

Text: Sanjin Pejkovic (2015)

Läs mer om "Giliap" i Svensk Filmdatabas