Digitala filmarvet

Hamnstad

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1940-1949

Fabriksflicka med skamligt förflutet träffar sjöman hon inte törs berätta för. Gunnar Fischer fotograferade livet runt Göteborgs hamn som om filmen var en dokumentär, och Bergman fick beröm för realismen.


Spelfilm
År: 1948
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Nine-Christine Jönsson, Bengt Eklund, Berta Hall, Birgitta Valberg
Längd: 99 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

En anstaltsflicka kastar sig i vattnet i Göteborgs hamn, och redan när hon blir uppdragen förstår man att Ingmar Bergman vill göra en Rossellini-film. En film om riktiga människor i riktiga miljöer, som Rom – öppen stad. I Hamnstad dyker en man i och får upp Berit på en avsats i vattenbrynet. Där ligger hon med ansiktet nedåt, bland skräpet som flutit i land. Hon ligger platt på magen, med benen rakt ut. När stuvarna bär upp henne på kajen slåss hon vilt och skriker hysteriskt. Det ser riktigt ut, och det låter riktigt.

Människorna i Bergmans femte film slåss och dricker sig redlösa och blöder och blir fula i håret och snyter sig i närbild. De bär tungt och sköter farliga maskiner och prostituerar sig och lånar pengar till aborter. De försöker överleva, som i filmerna om Italien efter kriget. När Bergman fick frågan om den italienska neorealismen påverkade hans film, svarade han "Påverkade den – den är helt gjord i Rossellinis anda."

I boken Bergman om Bergman är han mer ödmjuk. "Varje gång jag gick på bio tänkte jag – så här skulle jag göra, så här skulle det vara och varje kamerainställning upplevde jag som en förebråelse mot mina egna kamerain­ställ­ningar. Jag vacklade om­kring vilset och ha­kade mig på där jag kunde därför att saker och ting utan min förskyllan, och utan att jag visste hur, bara blev på ett sätt som jag inte kunde göra något åt. Jag var fullständigt osjälvständig och full­ständigt hand­fallen och tekniskt bakom flö­tet."

Men om regissören var förvirrad så visste fotografen Gunnar Fischer exakt vad han gjorde. Hamnstad är den första av hans tolv Bergman-filmer, och han fotograferar den som om de gjorde en dokumentär. Hamnen med de väldiga fartygen dit stuvarna kommer när solen går upp. De kolsvarta figurerna som skottar salt i ett lastrum. Hallen där arbetarna ropas upp, maskinerna på fabriken, bakgårdarna som är som schakt och de mörka trappuppgångarna. 1954 fick Boris Kaufman en Oscar för fotot i Elia Kazans Storstadshamn. Fischers Göteborg kunde lika gärna legat vid Hudson River, och då hade han fått en Oscar.

Att rollfigurerna uppfattades som mer sammansatta än i Bergmans tidigare filmer gav han manusförfattaren Olle Länsberg äran för. "Det enda avsnittet som jag har skrivit i Hamnstad, och som för­resten är dåligt och bryter av mot filmen i övrigt, det är hjältens upplevelser när han blir full med en hora. Det är verkligen ett bedrövligt avsnitt, alldeles stiliserat och kvasilitterärt och stäm­mer in­te ett dugg med den övriga filmen." Den berusade monologen slutar med: "Man börjar simma vart som helst... för att inte sugas ner i virvlarna. Ner, sörru."

Länsberg kan bättre. Det är inte bara Berit som tvivlar på att livet har en mening. Den dystra sjömannen Gösta ligger på sängen och läser Harry Martinssons Resor utan mål. Hans äldre kamrat berättar att han slutat läsa och tar en sup istället. "Böckerna gör det bara mycket värre. Läs du!"

"Du är väl en sån tjej som räcker till tre män, Berit" ropar en förman som fått nej, och slagsmålet slutar med att Gösta blir nedslagen med en bräda. Berit har försökt försvara honom, och nu sitter de bredvid varandra på marken. Gösta fräser att Berit ska gå hem, och att han ska betala hennes trasiga strumpor. Hon stannar, och får honom att hjälpa henne att ta av strumporna i stället. De skrattar, och hon ser ut som ett barn. Den bilden kunde Rossellini ha gjort.

Många kritiker tyckte att Hamnstad var Bergmans dittills bästa film. Expressens Mikael Katz: "[...] de som anser att en films form skall vara betingad av dess innehåll, som tillmäter kärnan en större betydelse än skalet, de - eller låt mig hellre säga vi – måste nog tycka att Hamnstad är Ingmar Bergmans hittills mognaste verk. Ett verk av en raffinerat skicklig regissör, som fascinerats av sitt ämne och ödmjukt underordnat sig det utan att förfalla till bravurmässiga trolleriuppvisningar. Som alltid i Ingmar Bergmans filmer får man se strålande skådespelarprestationer. [...]"

Text: Nina Widerberg (2016)

 

Läs mer om "Hamnstad" i Svensk Filmdatabas