Digitala filmarvet

Himlaspelet

Tema/Kategori: I Filminstitutets distribution

Regissör Alf Sjöberg

Årtionde: År 1940-1949

Rune Lindström spelar själv huvudrollen i filmatiseringen av sitt omåttligt populära bygdespel om dalkarlen som ger sig iväg för att ställa Vår Herre till svars för sin fästmös död, men snart lockas av vägen.


Spelfilm
År: 1942
Regissör: Alf Sjöberg
Skådespelare: Rune Lindström, Eivor Landström, Anders Henrikson, Holger Löwenadler, Emil Fjellström
Längd: 106 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Himlaspelet bygger på huvudrollsinnehavaren Rune Lindströms bygdespel Ett spel om en väg som till Himla bär. Teologistudenten Lindström, som gav upp efter Gamla Testamentet, skrev pjäsen 1941. Inspirationen fick han när han samlade material till en uppsats i folklivsforskning, ett arbete om folkliga trosföreställningar.

Efter en praktfull premiär i Leksand visades Ett spel... med stor framgång i Uppsala, där regissören Alf Sjöberg satt i publiken. Pjäsen togs till Dramaten, där den under julhelgen drog sexton fulla salonger. "I två och en kvarts timme sitter publiken fjättrad, ömsom rörd och gripen, ömsom road", skrev Erik Hjalmar Linder i Svenska Morgonbladet. Till nästa julhelg togs pjäsen upp på nationalscenen igen, och Wive Film köpte filmrättigheterna till succén.

Himlaspelet regisserades av Alf Sjöberg, som senare skulle göra Hets, Bara en mor och Fröken Julie. Sjöberg var från 1929 till sin död 1980 regissör vid Dramaten. Som skådespelare hade han arbetat med Olof Molander och Per Lindberg, och tagit starka intryck av deras nyskapande regikonst. Lindströms pjäs utgick från naivistiska dalmålningar, och Leif Furhammar har i sin bok "Filmen i Sverige" skrivit om hur väl texten passade Sjöbergs idéer om stilisering. Han håller Himlaspelet för den emotionellt tillgängligaste och varmaste av regissörens filmer, och Gösta Rooslings foto för beredskapsårens vackraste. Rune Lindströms insats beskriver han som en av de originellaste rollskapelserna i svensk filmhistoria.

Även vid filmens premiär prisades fotot, liksom Lindströms spel. Men flera kritiker saknade pjäsens enkla spontanitet, och ansåg filmen överarbetad.

I Afton-Tidningen skrev Stig Ahlgren "Filmen överflödar av tavlor som äro en lisa och en fest för ögat. Men det egendomliga inträffar att dalmålningarnas enkelt ritade figurer och miljöer i verklighetsskärpa överträffar de levande bilderna i Himlaspelet och samtidigt också eggar fantasien mera. Man föreställer sig att en knappare och mera okonstlad bildstil lättare skulle ha öppnat dörrarna för det troskyldiga innehållet. Nu vill man säga, att Himlaspelet är artistiskt överarbetat."

Oscar Rydqvist i Dagens Nyheter var av samma mening: "Om själva det yttre regiarbetet och fotot betydde allt, vore man hågad att säga att Himlaspelet är den bästa svenska filmen hittills. Knappast ens under den mångomskrivna s k storhetstiden [...] skapades bilder av sådan skönhet [...] [Men] Sjöberg är fortfarande för spekulativ, hur starkt han än i sitt förord i programmet framhåller att han önskar att man måtte betrakta hans film som 'ett anspråkslöst ting, avsett till besinning och andakt och ingenting annat'. [...] Hans artisteri är intellektuellt, men när det gäller att skapa film av ett så i grund och botten okomplicerat verk som Himlaspelet hade det varit lyckligt om regissören något mera betänkt den gamla regeln att det bara förvillar att tänka för mycket. "

Om Rune Lindström skrev samma kritiker: "Han är en strålande naturskådespelare, oemotståndlig i sin unga skaparglädje, men annars har han undergått en påtaglig förvandling sen man första gången såg honom som Mats. Det förefaller högst troligt att en sakkunskap som är större än min på detta område skall konstatera att den religiösa undertonen i Lindströms tolkning inte längre är lika framträdande som tidigare. Så har hans Mats i stället nu fått ett starkt släkttycke med en annan ung herre: Peer Gynt."

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Himlaspelet" i Svensk Filmdatabas