Digitala filmarvet

Hugo och Josefin

Tema/Kategori: Film för barn och unga , Klassisk litteratur som film , Film som har filmhandledning , Film med trailer

Årtionde: År 1960-1969

Kjell Gredes debutfilm Hugo och Josefin, efter Maria Gripes böcker, har gått till den svenska filmhistorien som en verklig klassiker och är enligt många den bästa svenska barnfilmen genom tiderna.


Spelfilm
År: 1967
Regissör: Kjell Grede
Skådespelare: Marie Öhman, Fredrik Becklén, Beppe Wolgers, Inga Landgré
Längd: 78 min
Åldersgräns: Barntillåten
Rekommenderad ålder för barnpublik: 7-9 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Se trailer på Filmarkivet.se.
Här finns filmhandledning till filmen.

Hugo och Josefin hade biopremiär 1967 och bygger på Maria Gripes populära böcker som gavs ut mellan 1961 och 1966. Manuset skrevs tillsammans av regissören och författaren och Maria Gripe har berättat om detta lustfyllda arbete, att de försökte undvika att göra en bokstavstrogen filmatisering och i stället förhålla sig fritt till den litterära förlagan: "Det ingick i förutsättningarna att så mycket som möjligt spränga bokpärmarna och släppa lös Hugo och Josefin men försöka bibehålla karaktärerna och atmosfären. Särskilt är det därför filmen kunnat bli en så stark konstnärlig enhet."

Skådespelarna gavs också stor frihet att improvisera under inspelningen, vilket man tydligt kan avläsa i barnens agerande. Man får ofta en känsla av att Marie Öhman nästan leker fram sin Josefin. Också Beppe Wolgers, som spelar trädgårdsmästaren Gudmarsson som blir något av en fadersfigur för de båda barnen, gavs också ett ovanligt stort utrymme. Filmens berömda slutscen, då han lär barnen konsten att ta farväl genom att berätta en saga om familjen Bombassat, skrev han till exempel själv.

Det finns naturligtvis många och subjektiva förklaringar till att just Hugo och Josefin blivit en riktig milstolpe i den svenska barnfilmshistorien men jag vågar nog påstå att tre av dem är:

Det konsekventa barnperspektivet. Berättelsen ses nästan uteslutande ur Josefins ögon; hennes känslor kan avläsas i framställningen av de elaka skolkamraterna och den alldeles särdeles fantastiska vännen Hugo. Resultatet blir en nyskapande filmestetik som man kan kalla "barnets realism" – en realism som färgas av barnets upplevelser.

Den starka tilltron till barnpubliken. Filmen följer inte en traditionell dramaturgi med avgränsad början, mitt och slut utan är snarare ett kollage av händelser, av stämningar och tillstånd. Den här typen av berättande kräver kanhända mer av barnpubliken, som aktivt måste medverka till att utforma berättelsen, men å andra sidan får publiken också en mycket starkare filmupplevelse genom detta medskapande. Man kan också hävda att den här berättarstrukturen faktiskt ligger närmare barnens eget sätt att uppleva tiden där somligt är långsamt, fördröjt och utdraget, annat bara snabbt flimrande förbi som fragment. Den ärliga skildringen av barndomen. Barndomen i Hugo och Josefin framställs inte, som så ofta, i ett romantiskt skimmer. Att vara barn är här att vara människa; det vill säga att ömsom njuta av livets härligheter, ömsom kämpa med svåra känslor och tankar. Josefins tillvaro är just så komplex som alla levande barns tillvaro faktiskt är och utan Hugo känner hon sig ofta annorlunda, ensam och utanför i livet.

Kjell Gredes Hugo och Josefin är i flera avseenden en produkt av sin samtid, sent 1960-tal, samtidigt som den också förebådar en ny typ av svensk barnfilm som skulle få sitt stora genomslag ett decennium senare, 1977, med filmer som Mamma pappa barn (Marie-Louise Ekman), Elvis! Elvis! (Kaj Pollak) och Bröderna Lejonhjärta (Olle Hellbom). Hugo och Josefin kom nämligen till i en tid då barnen, kulturen och barnkulturen hade börjat debatteras flitigt i Sverige. Många efterfrågade en ny sorts barnkultur som gav en ärligare bild av verkligheten, som tog barnpubliken på allvar och gav dem starka upplevelser. En av de flitigaste debattörerna, Gunila Ambjörnsson, skriver till exempel i sin bok Skräpkultur åt barnen att hon vill "spränga idyllen och vädra ut" och efterfrågar "film för barn, minst lika rikt differentierad som film för vuxna, en film som verkligen belyser tillvaron ur så många aspekter som möjligt, ger underhållning och sund spänning, likaväl som information och komplikationer".

Inom televisionen, litteraturen och dramatiken hade den här nyorienteringen mot en seriösare barnkultur redan skett men barnfilmen släpade efter och det dröjde alltså tio år innan Gunila Ambjörnssons vision om den svenska barnfilmen kom att bli verklighet. Men Kjell Gredes Hugo och Josefin var alltså en föraning av vad som komma skulle – och en synnerligen lyckad sådan. Tidlös, vacker och med en osviklig solidaritet med det utsatta och sensitiva barnet fortsätter den att gripa tag i nya generationer.

Text: Malena Janson (2014)

Läs mer om "Hugo och Josefin" i Svensk Filmdatabas