Digitala filmarvet

Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson.

I rollerna tre

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , Dokumentär

Årtionde: År 1990-1999

"Här odlade hon." "Odlade? Hon skrev väl, och ville göra film." Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson samlas i huset där Mai Zetterling, som dog 1994, ville samla skådespelerskorna i sin 68-film Flickorna.


Dokumentär
År: 1996
Regissör: Christina Olofson
Medverkande: Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Bibi Andersson
Längd: 76 min
Åldersgräns: Barntillåten
Svensk text vid utländsk dialog.

Rättighetsinnehavare: CO.Film. Boka filmen genom oss.

"Och sådana människor ska man arbeta med. Fjollor!" Gunnar Björnstrand äter sill med Stig Engström och fnyser åt Bibi Andersson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson. Hans kvinnliga kollegor är i tv och intervjuas om Lysistrate, Aristofanes komedi om kampen mellan könen. Pjäsen är från 411 f Kr, och de hävdar att den handlar om hur kvinnor har det "just nu". Just nu är 1968, filmen är Mai Zetterlings Flickorna, och karlar är skitstövlar.

Nu är Zetterling död, och Christina Olofson har tagit över ett av hennes projekt: att samla de tre kvinnorna från Flickorna många år efter inspelningen. Här är de nu, i sin forna regissörs stenhus i Ardèche. De drar skynkena av möblerna och korkar upp vinet, och sen är de igång.

De pratar inte jättemycket om Zetterling, men Lisa Hagstrand fotograferar huset så att hon är närvarande ändå. De pratar om Flickorna och sig själva. Om yrket, om utseende och om åldrande. Och om att välja bort barn – barn man fått och barn man kunde fått. "Det är inte en tår, det är en rinnande tårkanal!"ropar Harriet Andersson, och Bibi Andersson tar på sig solglasögonen.

De skrattar åt sina första teaterskolor. Gunnel Lindblom kom in genom att vara den som var bäst på att säga "Jag är hungrig", Bibi Andersson åkte ut för att hon låtsades att ett lik var hennes mamma, och Harriet Andersson fick nog när hon skulle föreställa sig att hon var ett äpple som stektes på en spis.

Det var inte lätt alltid lätt: "Fast filmerna var så konstnärliga, så var det ett jäkla ståhej om ens utseende." Regissörerna "tisslade och tasslade" med fotograferna om hur saker skulle lösas. "Bobborna ställde sig ju rakt ut av skräck!" "Killarna hade det inte så. Det var kryptosadism!"

I Flickorna avvisar Bibi Andersson en man som vill bjuda på ett glas, och säger att de vill vara ifred. "Vara ifred? Du ska vara jävligt glad så länge någon inte låter dig vara ifred. Den tiden lär inte vara så länge."

Och nu är den förbi. Men Harriet Andersson, är inte rädd för kameran: "Jag tycker på nåt sätt att jag ser bättre ut nu, faktiskt, än när jag var så där väldigt ung och inte hade något ansikte. Det var ju bara tits and ass..."

När det är dags att åka hem, låser de ytterdörren och lägger nyckeln under en sten. Föser jorden till rätta lite, så att stenen ska ligga platt.

I Stockholm repeterar Gunnel Lindblom Euripides pjäs Ifigenia i Aulis på Dramaten. En far ska offra sin dotter för att få vind så att han kan segla till Troja och kriga, och flickans mor försöker stoppa honom.

I Flickorna sitter Bibi Andersson i en biosalong full av kvinnor och kastar ägg på Hitler och Stalin. Trettio år senare står hon på Norrmalmstorg och delar ut flygblad om Sarajevolistan, partiet som ville få EU att stoppa Bosnienkriget.

Tv-journalisten i Flickorna: "Hur gick turnén?" Gunnel Lindblom: "Tack bra. Vi har som vanligt åkt runt och talat folk tillrätta och förändrat deras liv. Förklarat att de inte får ut någonting av sina liv för att de är blinda och dumma. Själviska. Hopplösa. Oengagerade. Tråkiga. Fåniga. Omöjliga. Ansvarslösa. Men nu vet de åtminstone om det."

Stig Engström: "Hörde du vad de sa?" Gunnar Björnstrand: "Jag hörde ingenting. Skål!"

Monika Tunbäck-Hanson, Göteborgs-Posten: "Denna gång som flera gånger förut arbetar Christina Olofson med fotografen Lisa Hagstrand. Det finns en sensualism och en tinglighet i bilderna – kvinnohänderna som drar undan lakanen, kameran som rör vid kvardröjda saker på Mais skrivbord eller ser på grönsakerna som ansas och på vinet i halvtömda glas. Framför allt förs en dialog mellan bilderna och skådespelarna, de närvarande och den frånvarande. I rollerna tre kan beskrivas som ett collage av film och verkligheter [...]. Samtalen kan pågå medan kameran går vidare, lämnar den som talar, ser på den som lyssnar eller följer med ut på en ensam promenad. Den tekniken, ackompanjerad av medskapande musik, ger spänning och eget liv åt filmen [...]."

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "I rollerna tre" i Svensk Filmdatabas