Digitala filmarvet

Ingmar Bergman

Tema/Kategori: Dokumentär , I Filminstitutets distribution , Nya titlar i Filminstitutets distribution

Årtionde: År 1970-1979

Bergman dansar och ler tills Bibi Andersson vägrar byta byxor i den första av Stig Björkmans dokumentärer om regissören, som gör Beröringen och definierar film.

Dokumentär
År: 1972
Regissör: Stig Björkman
Medverkande: Ingmar Bergman, Bibi Andersson, Sven Nykvist, Elliot Gould
Längd: 53 min
Åldersgräns: 15 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Det är snart dags för dagens första tagning. Ingmar Bergman är på strålande humör och hojtar om morgonens kroppsfunktioner och visar medarbetarna vad de ska göra. Så upptäcker han dimman, och det blir en utomhusbild istället. Regnet vräker ner och fotografen Sven Nykvist står under ett rött strandparasoll med fransar. "Det är ett fantastiskt väder idag, fantastiskt!" "Underbart" mumlar Nykvist. Man får ta om flera gånger för att Bibi Andersson inte kör en bil tillräckligt långt fram. Till slut hoppar hon ut och ropar "Du förstår Ingmar att de här glasögonen är för närsynta. Jag t r o r att jag är längre fram".

Bergman sitter i en studio med regissören Stig Björkman, som håller sig utanför bild. Han visar inte hur mycket han kan heller. Han ställer några få korta frågor, och Bergman svarar mycket utförligt och eftertänksamt. Han ger ett lika sympatisk intryck framför kameran som bakom. På plats far han hit och dit och skojar, visar, berömmer, spelar före och skrattar.

Tills Bibi Andersson vill behålla sina byxor. De är svarta och utsvängda, och hon frågar vresigt vad det är för fel på dem. De är inte alls för snitsiga – "Det är ett par jerseybrallor för femtio spänn!". Hon tågar fnysande ut och byter till de röda sammetsbyxor Bergman vill att hon ska ha. När byxslaget är över skrattar han inte.

Björkman klipper mellan inspelningen och samtalet i studion, och på under en timme får han in så mycket att det räckt till en bok. En bok utan ett överflödigt stycke.

"Filmregi är att transformera visioner och idéer, drömmar, förhoppningar i bilder som sedan ska vidarebefodra de här känslorna till åskådarna på det mest effektiva tänkbara sätt. [...]"

Bergmans filmer kan födas ur en oansenlig detalj, en bild som "pockar på att man ska sysselsätta sig med den. Då förstår man att bakom den där bilden så döljer sig någonting. Den sitter liksom som på en dörr, och om man försiktigt kan öppna den där dörren så är det en lång gång, och den vidgar sig mer och mer och på båda sidor ser man plötsligt scener som utspelar sig och människor börjar tala och situationer utvecklar sig. Men så tror jag det är med allt konstnärligt skapande. [...]"

Och filmens framtid?

"Filmen som kanaliserare och distributör av drömmare, och drömmar, och som realiserare av människors drömmar och önskningar och hemligaste längtan, den kommer alltid att finnas, därför att det finns inget bättre medium."

Bergman tittar i kameran, blinkar, håller upp handflatan mot fotografen och ropar TACK! Och skrattar.

Ingmar Bergmans värld var den första av Björkmans dokumentärer om regissören. Drygt trettio år senare gjorde han Bilder från lekstugan med utgångspunkt i Bergmans egna smalfilmer. I ... men filmen är min älskarinna talar regissörer som Woody Allen och Martin Scorsese om Bergmans inflytande. Fanny, Alexander & jag handlar om uppsättningen på Dramaten.

Text: Nina Widerberg (2017)

Läs mer om "Ingmar Bergman" i Svensk Filmdatabas