Digitala filmarvet

Thommy Berggren som Joe Hill.

Joe Hill

Tema/Kategori: Film med engelsk text , Film med trailer

Regissör Bo Widerberg

Årtionde: År 1970-1979

Det historiska dramat om Joe Hills öde i USA blev en av svensk films dittills dyraste. Bo Widerbergs enda amerikanska film vann jurypriset i Cannes men fick ett blandat mottagande på hemmaplan.


Spelfilm
År: 1971
Regissör: Bo Widerberg
Skådespelare: Thommy Berggren, Anja Schmidt, Kelvin Malave, Evert Anderson
Längd: 118 min
Åldergräns: 11 år
Till stor del utländsk dialog. Svensk text.

Filmen finns i distribution hos Studio S Entertainment.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

Fackföreningsaktivisten och protestsångaren Joe Hill - född Joel Emmanuel Hägglund 1879 i Gävle - utgjorde stor förebild i det tidiga 1900-talets USA och ett lika självklart centrum i Bo Widerbergs biopic Joe Hill (1971).

Filmen sjuder av liv, inte minst på nedre Manhattan, där Joe Hill (Thommy Berggren) går i land med sin bror Paul på jakt efter jobb. Här skiftar vardagen mellan det brutala och det mer eftertänksamma: slummen med skyskraporna, kampen för det dagliga brödet med engelskstudierna. En ung talför pojke lär Joe gatans trick och visar vägen till stadens opera. Snart flyr Joe vardagens slit för att tjuvlyssna utanför Metropolitan, där han möter den unga Lucia. Vi har sett det förut hos Widerberg: musiken som förhöjt liv och förenande kraft, med Vivaldikomplexet på biblioteket i Barnvagnen (1963) som känt exempel.

Joe Hill är på flera sätt kongenialisk Widerberg: en film om en sjungande agitator med banjon ständigt på ryggen, en ingivelsernas man med musikaliteten som främsta nummer. I sökandet efter sin bror lämnar titelpersonen New York. Så inleds en bildningsresa som bär över kontinenten, sedermera blir han tongivande inom IWW (Industrial Workers of the World). För dörren står ett politiskt uppvaknande hos en ung man och en ung nation.

Det var först pionjärproducenten Robert Evans på Paramount som nappade på idén och gav Widerberg full frihet med ett helsvenskt team. Men förarbetet visade sig knappt och logistiken på bortaplan blev tung. Efter fem veckor avbröt Widerberg filmen. Senare på hemmaplan såg han värdet i tagningarna och en möjlighet att fullborda inspelningen i Sverige. Så fortsatte berättelsen om Joe Hill, i Eastmancolor och vidvinkel.

Filmen är Widerbergs enda amerikanska. Det är likafullt en av hans mest franska filmer, där intryck och infall ofta kommer före helheten, och där en episodisk struktur brer ut sig på bekostnad av ett mer klassiskt berättande. I stället för en historisk kontenta skapar regissören förutsättningar för åskådarens medskapande.

Det handlar inte bara om bröd utan också om rosor – individens lilla förkovran. Kampen för arbetarnas rättigheter löper parallellt med fascinationen för konstens och njutningens verkan. I Kvarteret Korpen var det fadern som på kredit sökte vardagens kickar, bort från "sekunda varor". Även den strävsamme Joe Hill vet att skörda salongens finare frukter i filmens minnesvärda restaurangscen. Kritikern Sun Axelsson försvarade en gång förekomsten av romantik i Elvira Madigan, i det att Widerberg insett vikten av "pauserna i det tragiska medvetandet: behovet av en ömhet och framför allt en sinnlighet som är spegel för den ljusare sidan av människan – den som återskänker henne en dröm, en glädje".

Joe Hill tilldelades jurypriset i Cannes medan det svenska mottagandet var mer blandat. Efter Ådalen 31 (1969) ansågs Widerberg återigen ha placerat revolutionsidén i ett alltför bildskönt skimmer. Inför filmen försökte Widerberg, på bergmanskt vis, förekomma kritikerna under pseudonym i Chaplin:

"Han [Widerberg] utför återigen till den borgerliga konstpublikens förnöjelse sina konststycken under cirkuskupolen, och denna gång är det till yttermera visso amerikanska dollar som betalt repet – detta rep som småningom kommer att dras åt kring allas vår hals."

Här antyder han ett kringskuret filmsverige, solkat av politiska modevindar, med tydlig referens till dramats hjälte, denne Joe Hill som inför förestående avrättning desperat ber att få slippa ögonbindeln. Denna jakt på värdighet – att kunna se ­– utgör också en bild av en livsbejakande regissör som stundtals visade sig för stor för sin kostym, den svenska folkdräkten. I en brokig film-cv, kantad ömsom av framgång ömsom av motgång, tillhör Joe Hill de självklara höjdpunkterna.

Text: Jon Asp (2015)

Läs mer om "Joe Hill" i Svensk Filmdatabas