Digitala filmarvet

"Mackan"

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , I Filminstitutets distribution

Årtionde: År 1970-1979

Femtiotalsfjortis dumpar machodumskalle med dubbla kondomer i träffsäker långfilmsdebut som väckte debatt när manliga kritiker sågade den jäms med fotknölarna.


Spelfilm
År: 1977
Regissör: Birgitta Svensson
Skådespelare: Maria Andersson, Kåre Mölder, Franciska von Koch, Hans Jonsson
Längd: 100 min

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Fjortonåriga Mackans pappa jobbar på SJ, och familjen flyttar från håla till håla. I en i raden blir hon ihop med högstatuskillen Kenneth som är arton och har raggarbil. Men det visar sig att han saknar lite mer än en snygg brud i framsätet: i en scen vill han att de ska låtsas att han är död, så han får höra hur mycket hon skulle gråta. I en annan hittar han på ett avtal: hon ska gå med på att ha hur mycket sex som helst mot att han sedan går med på samma sak.

Även de som inte varit ihop med Kenneth kan känna igen sig i "Mackan". Men det gjorde inte de manliga kritikerna i Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Birgitta Svensson saknade formkänsla och kunde inte regissera. Manuset var dåligt och filmen var seg och ytlig och illa spelad. En av recensenterna skrev att det i princip var bra med kvinnliga perspektiv, och två meningar senare att Maria Andersson var söt.

I Dagens Nyheter gick Tytti Soila den 30 december till motangrepp. "Måndagen den 19 december hade Birgitta Svensson premiär på sin fina och lyhörda film Mackan. På tisdagen blev hon (filmen) utskälld i Stockholmspressen med den mondäna leda som dess kritiker är alltför kända för. [...] Birgitta Svensson beskriver sina unga människor med en träffsäkerhet och lyhördhet som de världserfarna Stockholmskritikerna inte ids reagera för. [...] Det är bara filmiska jonglörer i stil med Ingmar Bergman och deras fyrverkerier som får dem att reagera och applådera, inte lågmälda iakttagare som Birgitta Svensson, som dessutom är kvinna och – ännu värre – långfilmsdebutant. Traditionsenligt skall en sådan tryckas ned i skorna. Man kan fråga sig vad dessa kritiker har för arbetsmoral och vad de ställer för krav på sig själva. [...] Det är dyrt att göra film. Jürgen Schildt antyder [i Aftonbladet] att de pengar som lagts ut på Mackan är bortkastade pengar. Det är de inte. Filmen är inte bara bra, utan med dess hjälp har man också kunnat ifrågasätta vissa kritikers kompetens för sitt arbete."

Dagen därpå publicerade Expressen en artikel av Nils Petter Sundgren, som tillsammans med Tytti Soila fick igång en intensiv kritikdebatt: "Det finns filmer som man bestämt måste vara filmkritiker för att inte förstå sig på. [...] Själv har jag svårt att tycka annat än att ["Mackan"] med all sin formella osäkerhet och berättarmässiga ofullgångenhet bär på fröet till en svensk [Milos] Forman. [...] Men kritikerna i de stora stockholmstidningarna har, med undantag för Hanserik Hjertén i DN, varit helt blinda för fräschören och sanningen i "Mackan".

I Expressen ger Lasse Bergström filmen två getingar – hälften så många som han tilldelar ABBA – The Movie. Jürgen Schildt i Aftonbladet är blodigt ironisk. Han sammanfattar "Mackan" som 'en prov-kollektion av växtvärkens och den svenska provinsrevoltens 50- och 60-talsschabloner' och han förnekar att Birgitta Svensson skulle ha tillfört dessa schabloner en personlig tonvikt, en självironi, en karakteriseringsförmåga, ett eget sätt att berätta. "[...] Det ligger naturligtvis förledande nära att se [...] stockholmskritikernas nedlåtenhet [...] som ett utslag av filmkritiskt mansgriseri. Och det är ju möjligt att någon kan ha gripits av revanschlusta mot en film som så totalt tar ställning för en trulig fjortonårig flicka och som skildrar kåta unga mäns löjlighet med oförsynt ironi. Men en sådan förklaring är kanske ändå allt för lättvindig. Snarare tror jag att orsakerna finns i den svenska filmkritikens allmänna läge. [...] I dagens svenska filmsituation blir kritikens uppgift föga heroisk. Det håller knappast på att hända något omtumlande nytt som kan ge kritiken medvind. Men det finns i filmlivet goda viljor och talanger. Filmkritikens uppgift blir då närmast att hålla ögon och öron öppna, att till varje pris hålla sin egen känslighet och mottaglighet levande för det nya och utvecklingsbara. Lyckas inte kritiken med det är den till större skada än nytta. Den förstelnade arrogans som mött "Mackan" hör hemma i filmkritikens panoptikon och ej i en levande kulturdebatt."

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om ""Mackan"" i Svensk Filmdatabas