Digitala filmarvet

Mitt hem är Copacabana

Tema/Kategori: Film för barn och unga , Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution , Film som har filmhandledning

Regissör Arne Sucksdorff

Årtionde: År 1960-1969

Arne Sucksdorffs poetisk-realistiska skildring av ett gäng pojkars överlevnad i Rios slum, som trots den svåra situationen inte ger upp hoppet om en bättre framtid.

 
Spelfilm/dokumentär
År: 1965
Regissör: Arne Sucksdorff
Skådespelare: Leila Santos de Sousa, Cosme dos Santos, Josafá Da Silva Santos, Antônio "Toninho" Carlos de Lima, Hermínia Goncalves
Längd: 88 min
Åldersgräns: Barntillåten
Rekommenderad ålder för barnpublik: Från 7 år och uppåt
Delvis utländsk dialog. Svensk text.
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Här finns filmhandledning till filmen.

Jorginho, Rico, Lici och Paulinho är hemlösa och lever i slummen i stadsdelen Copacabana i Rio de Janeiro. De försöker överleva genom att bland annat stjäla, få mat från gatuförsäljare och putsa skor.

I inledningsscenen flyger en drake högt över Rio de Janeiro. Den stiger och dyker och kastas av vinden. Den blandar sig med fåglarna och svävar ensam. Långt därnere finns mångmiljonstaden Rio med alla sina motsättningar: fattigdom, rikedom, skönhet, soptippar, favellas, hat, kärlek och inte minst samba.

Det anordnas draktävlingar på stranden, som pojkarna utnyttjar för att tillskansa sig lite mat. Hela stadens fattigbarn samlas för att duellera i drakflygning, som går ut på att snärja in sin drake i den andres och få ner den till marken. Där utspelas sedan en dragkamp mellan de två drakarna och den som rycker sönder den andres lina först vinner motståndarens drake. Pojkarna smörjer in linan med lim och häller glaspulver över den för att garantera att motståndares lina går sönder. Pojkarna vinner flera drakar som de senare kan sälja tillbaka.

I Sucksdorffs kamera fångas mångfalden och motsättningarna. När ett barn drar ner draken och tar loss snöret som fastnat i ett grässtrå får han syn på en gräshoppa som han varligt lyfter i sin hand. Från den flygande drakens perspektiv ner i gräshoppans värld.

Stranden i Copacabana är en plats där människor ur alla samhällsklasser möts. På avstånd ser de alla lika ut men vi upptäcker snabbt att de lever under olika förutsättningar. När Jorghinho plockar upp en badboll som en rik flicka tappat och sedan vill att hon bollar tillbaka den vänder hon föraktfullt bort huvudet. Också sambamusiken är en viktig del av filmen, vilket hänger ihop med filmens och regissörens känsla för klippning och rytm.

Mitt hem är Copacabana ser ut att vara dokumentär men är det inte. Den skulle kunna betecknas som en "typisk sucksdorffsk" film, där verklighet blandas med fiktiva inslag för att förstärka verklighetskänslan ännu mer.

Sucksdorff kom våren 1962 till Rio de Janeiro för att under sex månader leda en filmskola, organiserad av UNESCO. Efter att filmskolan avslutats stannade han kvar och samlade en grupp unga filmare kring sig. Han lärde känna några gatubarn och blev intresserad av deras öden. Han intervjuade dem och deras berättelser blev upprinnelsen till filmen, vars styrka ligger i den verklighetstrogna känslan.

För Sucksdorff är livet i Rio lika grymt som i naturen, som han hade skildrat i många av sina tidigare filmer. Även i barnens liv är det kampen för att överleva som är drivkraften. Trots den livskraft och hoppfullhet som barnen förmedlar finns undergångshotet ständigt närvarande. I bilderna understryker Sucksdorff allvaret i situationen. Högt över kullarna flyger de asätande gamarna. Vi är en del av naturen och ingår i dess kretslopp. Ytterst handlar det om att äta eller ätas.

Leif Furhammar skrev i Svenska Dagbladet att filmen är "en poetisk vision av ett oskuldstillstånd av ren levnadsglädje mitt i eländet". Han avslutade sin recension med: "Det är Sucksdorffs hittills finaste långfilm. En film att bli mycket glad och en liten smula vemodig av." Jurgen Schildt i Aftonbladet kallade den "en film som gör en oreserverat lycklig".

Sucksdorff fick 1965 två utmärkelser för filmen. Först tilldelade L'Office Catholique International du Cinéma (OCIC) i Bryssel filmen sitt Grand Prix 1965. Sedan erhöll han 1965 års Guldbagge med motiveringen: "för hans pionjärarbete inom dokumentärfilmen och den formella briljansen i Mitt hem är Copacabana". Slutligen utnämndes Mitt hem är Copacabana till årets film av Svenska Filmkritikerförbundet.

Text: Sanjin Pejkovic (2015)

Läs mer om "Mitt hem är Copacabana" i Svensk Filmdatabas