Digitala filmarvet

Nattlek

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution , Film med trailer

Regissör Mai Zetterling

Årtionde: År 1960-1969

Keve Hjelm stupar med huvudet i en fågelbur i Oidipus-drama där praktnarcissisten Ingrid Thulin hetsar upp sin 12-åriga son och hennes depraverade snyltgäster har maratonorgie. I Venedig slog man en poliskedja runt pressvisningen och i San Fransisco avgick Shirley Temple ur festivalens styrelse.


Spelfilm
År: 1966
Regissör: Mai Zetterling
Skådespelare: Keve Hjelm, Ingrid Thulin, Jörgen Lindström, Naima Wifstrand, Lena Brundin
Längd: 105 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk, tysk och fransk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri
Filmen är digitaliserad av Europe's Finest.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

På fyrtiotalet spelade hon renhjärtade unga kvinnor som räddade männen med sin osjälviska kärlek. Man ljussatte henne så att hon såg ut som ett helgon, och i spalterna kallades hon "dununge". När hon tjugo år senare regisserat sin första långfilm Älskande par, skrev en fransk kritiker att hela den svenska nationen borde förbjudas. Så då trappade hon upp.

Ingrid Thulin går utför en trappa i sitt slott, omgiven av depraverade snyltgäster på en fest som aldrig tar slut. Hon har en väldig vit klänning och en huvudbonad som ser ut som en bruten servett. "Du som tycker om cirkus, nu ska du få se vilka konster din mamma kan" säger hon till sin tolvåriga son, vars vuxna jag spelas av Keve Hjelm. Nu ska hon föda "ännu en idiot bland idioter", och pojken och gästerna ska se på. När "den stora föreställningen" är över önskar hon att hon fick börja om, att hon fick föda sig själv. "Varenda jävla dag har tagit nio månader och bara blivit skit."

Den uråldriga Naima Wifstrand lär pojken bibeltexter och voodoo. Mammas gäster leker ännu mer bisarra lekar. För att inte tala om mamma själv. Om Ingmar Bergman, Federico Fellini och Ken Russell hade gjort en gemensam film på ett oidipalt tema, hade den nog kunnat se ut så här.

I en minnesvärd scen raglar Keve Hjelm förbi en hånglande man i björnmössa, sätter en tom fågelbur på huvudet, faller bakåt i en gungstol, välter framåt och blir liggande på mage med huvudet i buren. Hans allvarliga fästmö ser på honom genom gallret: "Älskling... Om jag talar riktigt långsamt, förstår du vad jag säger då?" Han sätter sig upp, försöker forma en mening, och kräks.

På Venedig-festivalen klistrade man svarta lappar över Leonardo da Vinci-samlaget på affischerna, ställde in den offentliga visningen och lät tvåhundra poliser bilda kedja runt festivalpalatset när filmen visades för pressen. I katalogen skrev Zetterling: "Jag har försökt göra en berättelse om Europa av idag. Jag försöker vara ärlig, och därför visar den tecken på dekadans. Perverterat sex är ett av dessa tecken, kanske det mest dramatiskt uppenbara, och jag använder det därför att jag tror att man bara kan komma fram till en positiv syn på saker och ting genom att gå genom otaliga negativa sätt att se världen på. Jag försökte att vara positiv också. Inte för inte valde jag några ord av Leonardo da Vinci som motto för 'Nattlek' – 'Tankarna vänder sig mot hoppet'."

I sin bok Skenet som bedrog – Mai Zetterling och det svenska sextiotalet skriver filmvetaren Mariah Larsson om psykoanalysens betydelse för Nattlek. Filmen, vars tema ju är ett komplex Freud tänkte sig, bygger liksom psykoanalysens praktik på tillbakablickar. Keve Hjelm återvänder till sin barndom, och den unga pojken och den vuxne mannen byter plats och går i varandra.

Mai Zetterling blev filmregissör när få kvinnor var det, och slogs för rätten att få bestämma själv. "Det känns som om jag befinner mig väldigt långt från snart sagt varenda norm som finns."

Mauritz Edström, Dagens Nyheter: "[...] Här fullföljer Mai Zetterling en linje från sin första film: man måste röja upp i det gamla för att livet ska kunna skapas och födas på nytt. [...] Zetterling rör sig i en brutalt svällande barock, lysande fångad av Rune Ericsons foto. [...] det ser ut som om Mai Zetterling behövde den för att tända, för att kunna slå liv ur bilderna [...]. [...] Och vad man än vill invända mot barocken: Mai Zetterling genomför den styvt. [...] Det finns förvisso fortfarande ett starkt eklektiskt drag i Mai Zetterlings filmskapande: figurer och atmosfärer som från Bergman, bilder som från Fellini, magistrala tidsförflyttningar i samma scener som hos Alf Sjöberg. Men också hennes självständighet har växt. 'Nattlek' har en intensitet och en morbid frenesi i utformandet, som jag tror ingen kan låna någonstans. [...] 'Nattlek' är inte bara ett framsteg för henne, utan en av de intelligentaste och vitalaste av de nya svenska filmerna."

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Nattlek" i Svensk Filmdatabas