Digitala filmarvet

Norrtullsligan

Tema/Kategori: Klassisk litteratur som film , Den svenska stumfilmen , I Filminstitutets distribution , Nya titlar i Filminstitutets distribution , Den svenska filmens guldålder

Årtionde: År 1920-1929

Spritköket på mattan och korven i skrivbordslådan i kvinnokollektiv där fyra kontorister jagade av liderliga män lackar igen nyckelhålet så de kan gå runt i underkläderna. Elin Wägner skrev boken och Hjalmar Bergman manuset.

Spelfilm
År: 1923
Regissör: Per Lindberg
Skådespelare: Tora Teje, Inga Tidblad, Renée Björling, Linnéa Hillberg
Längd: 76 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att filmen ska visas i 30 fps.

"Det var nästan som i Paradiset. Guds fagra änglar, pilsner och en smeka med köttbullar." När Pegg kommer hem från jobbet, dansar de andra kontorsslavarna i kvinnokollektivet Norrtullsligan runt och halsar öl draperade i lakan.

De lever som pojkarna i Peter Pan, fast fyra trappor över gården. De har hål på strumporna och skinn på näsan, och de odiskade tallrikarna kör de ner i skrivbordslådorna. Om kvällarna ligger de i knät på varandra och röker.

Pegg, Baby, Eva och Emmy är "rekryter i armén av viyellablusar". Viyella är ett tyg, och varje morgon åker tusentals vita blusar och svarta kjolar på i den stora staden. Rekryterna sätter upp håret med kaffekvarnen mellan knäna, borstar tänderna och skorna samtidigt och äter frukost på väg nerför trappan. Hela dagen skriver de maskin medan liderliga chefer cirklar runt dem som hajar. "Män må icke under några som helst förevändningar taga plats i damkupé " står det på väggen i kollektivet. Men plats tar de, och innan filmen är slut är det roliga över. Tora Teje, som bett Gud frälsa Inga Tidblad från kärleken, förlovar sig med en gubbe.

Norrtullsligan bygger på en roman av den unga radikala Elin Wägner, men Bonnierfilm beställde ett "lyckligt" slut av Hjalmar Bergman. Kvinnorättskämpen som blev akademiledamot var en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige, och berättelsen om Norrtullsligan hade gått som söndagsföljetong i Dagens Nyheter innan den blev bok. Wägner har berättat att hon skrev avsnitten på fredageftermiddagarna.

Teaterregissören Per Lindberg gjorde inte många filmer, men det borde han ha gjort. När Bonnierfilm klippte bort en fantasiscen i Anna-Clara och hennes bröder krävde han att man satte svarta lappar över hans namn på affischerna. "Alla funderingar i stiliseringsväg har han dessbättre denna gång slungat.", skrev en kritiker om Norrtullsligan. Men det har han inte. Bilden ner över skrivbordshavet är gjord fem år före King Vidors berömda kontorsbild i The Crowd (En av de många). Och Lindbergs sätt att fotografera filmens stjärna är anmärkningsvärt. Dramatendrottningen Tora Teje ger Pegg ett sorgset drag som gör filmen mångtydig. I dröjande bilder står hon helt stilla, filmad bakifrån. Det finns till och med en komposition där hon står vänd in mot ett tomt hörn, med ryggen mot oss. Det enda som finns där är tapeterna. Det är djärvt.

Elin Wägner recenserade själv filmen i Sydsvenska Dagbladet: "[...] Varför är Norrtullsligan barnförbjuden? Ja, säg det! Livet är sådant, att man stundom tycker att barn icke borde äga tillträde. Men denna fina, städade film? Nog visste jag med mig att Norrtullsligan hade sina mörka sidor, men jag hade dock trott, att den för sitt borgerliga patos kände Hjalmar Bergman, som författat sceneriet, skulle ha lyckats utplåna dem med hjälp av Per Lindberg, som skulle lyfta det hela upp i konstens sfär. Hade kanske icke Hjalmar Bergman i somras, då Norrtullsligans öde avgjordes, framgångsrikt fört moralens talan gentemot mig, som punkt för punkt fått ge vika? [...]

[Det] vimlar av täcka ansikten med Lili Ziedner som passande kontrastverkan. Av den kvinnosjälskunnige regissören har hon, den enda, som icke är skön, tilldelats rollen av socialt intresserad strejkagitator. Tora Tejes ansikte är det som man bäst kommer ihåg. Det tränger även för mig bort alla minnesbilder och fantasibilder och sätter sig självt igenom med sitt djupa vemod, sitt milt ironiska löje över kamraternas, chefens, de rika släktingarnas och egna svagheter. [...]

Filmen slutar lyckligt, ty denna filmchef är en fin och hygglig man och ingen cyniker, vilket man ju ser, så fort Egil Eide haft sin första scen. Lyckligt och egentligen sentimentalt, men det gör ingenting, ty de sista scenerna äro av de nyssnämnda uppfinningsrika herrarna kryddade med en rad lustiga intermezzon, som ta bort den söta smaken.

Vid utgången träffade jag en dam, som ävenledes är bekant med den verkliga norrtullsligan, och vi företogo en hastig revy av dess medlemmars öden. Gifta, alla utom en! Jag tyckte jag hörde Hjalmar Bergman säga: anser ni det okonstnärligt att bli gift?"

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Norrtullsligan" i Svensk Filmdatabas