Digitala filmarvet

Persona

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1960-1969

Skådespelerskan Elisabet Vogler slutar plötsligt att tala. Tillsammans med sjuksköterskan Alma flyttar hon ut till en isolerad stuga på en ö. Ingmar Bergmans Persona är hans mest omskrivna verk och Liv Ullmanns och Bibi Anderssons insatser är bland deras livs bästa.


Spelfilm
År: 1966
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand
Längd: 83 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

På våren 1965 blev Ingmar Bergman inskriven på Sophiahemmet i Stockholm. Samtidigt som han var chef för Dramaten hade han fortsatt att göra film i högt tempo. Han blev överarbetad och fick både en dubbelsidig lunginflammation och akut penicillinförgiftning. Under sjukhemsvistelsen började han att skriva på Persona, hans 27:e film.

Skådespelerskan Elisabet Vogler slutar plötsligt, efter en föreställning av Elektra, att tala. Efter en sjukhusvistelse flyttar hon ut till en isolerad stuga på en ö, tillsammans med sjuksköterskan Alma. Almas uppmuntrande och omvårdnad står i skarp kontrast till Elisabets stumhet. I ensamheten och tystnaden förs de närmare varandra, även om avståndet mellan dem är lika stort som närheten.

Persona (som är det latinska ordet för den ansiktsmask som bars av antika skådespelare) är Bergmans mest omskrivna verk. Många har genom åren analyserat filmen och försökt förstå hans intentioner. Vad vill han säga om människans ensamhet, vår oförmåga att nå varandra? Vad symboliserar ordet och bilden i filmen? Och vad berättar egentligen filmen om de två kvinnorna, är de två individer eller är de egentligen en och samma?

Filmen lovordades när den kom, världen över och redan i recensionerna försökte kritikerna tolka det gåtfulla verket. Klart stod att Bergman överträffat sig själv.

I Dagens Nyheter skrev Mauritz Edström: "Ingmar Bergmans nya film "Persona" uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."

Och vidare: "Och aldrig har Bergman talat med sådan enkelhet, så obeslöjat och direkt som här. Han rör sig med en frihet som är större än någonsin, vänder sig direkt mot kameran, frågar efter inga filmiska konventioner. Han har alltid hyllat närbilden - här går han ännu närmare. Han fotograferar kropparna mot varann skulpturalt; de blir delar av varann långt innan personlighetsförblandningen skett. Till slut upplever man dem inte ens som kroppar, utan som bilder av själstillstånd. Filmen blir i varje ögonblick sin egen verklighet, där Liv Ullmanns och - framför allt - Bibi Anderssons utomordentliga spel upphör att vara spel. Rollen och masken är vad som är."

Persona spelades till största del in på Fårö. För Ullmann var filmen det första samarbetet med Bergman. Andersson hade redan varit med i många av Bergmans filmer men det här var hennes största roll hittills, vilken gav henne en Guldbagge.

Fotograf var Sven Nykvist. Han och Bergman hade redan tidigare intresserat sig för närbilden och i Persona använder de den, som nämnts, fullt ut. Filmen innehåller bara några få hel- och halvbilder och består till största del av långa närbilder.

Med Persona experimenterar Bergman rejält med filmmediets möjligheter i berättandet. Prologen är berömd: ett bildflöde där Elisabet presenteras i bild, blandat med bilder ur andra Bergmanfilmer, såsom Fängelse och Tystnaden, och en smattrande filmprojektor med flämtande ljus. Sekvensen avslutas med att filmbilden brinner upp – vilket maskinister vid första visningarna trodde hände på riktigt. Bergman har sagt att han ville göra en bilddikt och i självbiografin Bilder (1990) skriver han om inledningen: "Då tänkte jag efter vad som var viktigt och började med den där projektorn och lusten att sätta projektorn i rörelse."

I Svenska Dagbladet skrev Leif Furhammar om filmens illusionsbrytningar, med metainslag och filmer i filmen: "I "Persona" manipulerar han med filmresurserna på ett sätt som blir ett manipulerande med oss i salongen. Den rymmer mängder av illusionsbrytande grepp och ändå är den totalsuggestiv i sin bildverkan, tillräckligt för att man ska söka efter sansade synonymer till hypnotisk. Den växlar ständigt aspekter och utgångspunkter, temata vävs in i varandra, byter plats, vänds ut och in, ändrar förtecken. Som ett musikverk."

Bergman själv skrev i Bilder om Persona: "Jag upplever idag att jag i Persona – och senare i Viskningar och rop – kommit så långt jag kan komma. Att jag i frihet rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram."

Text: Lova Hagerfors (2016)

Läs mer om "Persona" i Svensk Filmdatabas