Digitala filmarvet

Dan Ekborg i Puder.

Puder

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar

Regissör Marie-Louise Ekman

Årtionde: År 2000-2010

Dan Ekborg kastar rekvisita på Alexander Bard, Örjan Ramberg bryter samman i paljettlinne, Lena Nyman kedjeröker och halsar sprit och Gösta Ekman pudrar kränkta divor på Teater Krokodil, där man måste förnedra sig för att överleva.


Spelfilm
År: 2001
Regissör: Marie-Louise Ekman
Skådespelare: Gösta Ekman, Örjan Ramberg, Dan Ekborg, Lena Nyman
Längd: 91 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättighetsinnehavare: Hinden/Länna-Ateljéerna. Boka filmen genom oss.

"Du är ett stort obegåvat hål! De gamla fina skådespelarna som dött – du trampar på deras gravar!" Örjan Ramberg, i paljettlinne och damperuk, har fått nog. Den korkade superdivan Dan Ekborg kontrar med; "Din jävla bög... din jävla stora skitbög."

Den moderliga sminkören Vippan, fulländat framställd av Gösta Ekman, pudrar och tröstar. Han har ett hemligt rum, och en hemlig dröm.

Rambergs pojkvän ringer och ringer, och Vippan lägger ner luren, klampar på stället, pratar in i ett skåp, klampar igen, och meddelar att Ramberg inte är tillgänglig. "Vem kan jag hälsa från? Klas Håkan Svälj. Jaså Sväärd."

Och vem är det egentligen som sitter bredvid teaterdirektören? Det är Alexander Bard, i rosa tyllkostym. Han förklarar att hans företag sysslar med framtidsforskning, och vill samla idéer som kan komma till användning. "Det skulle kunna se ut som en reklamfilm, men vi vill nå fram till folk på rätt sätt."

Lena Nymans stenhårda Stella kedjeröker, halsar sprit och gör ingenting hon inte vill. När mannen i tyllkostymen föreslår att hon ska vara med i en reklamfilm svarar hon "Inte för bindor, va?" Nej, de vill visa bilden av det gamla på ett nytt sätt men i en känd form, och alla behövs för att formerna ska mötas, föklarar han. När en av skådespelarna piper om en krämpa säger Bard: "Ja, jag är också hypokondriker, men jag är dessutom ekonom..."

Dan Ekborg kastar en grillad teaterkyckling på Bard för att han har skapat "en sådan jävla pisstämning". Teaterchefen Johannes Brost är mer pragmatisk. "Jag vill att folk ska komma hit, att människor ska förstå att vi är viktiga. Och då är de viktigt att du inte springer runt och kastar höns i ansiktet på dem. De blir ledsna då. Och vi får inte ett öre".

Reklamfjantarna vill filma föreställningen och lägga till "ett främmande attraktivt objekt". En ost. "Surra fast osthattarna! Stoppa in en ostbit i munnen på dem också!" Hattarna halkar av, Lena Nymans piano är av ost och Dan Ekborgs ostkrönta huvud sticker upp ur ett dukat bord.

"Jag rör mig i en värld som jag känner till där jag iakttar vissa saker. Därför är det en film om teatern och inte om FN-skrapan i New York." Marie-Louise Ekman var en erfaren regissör, hade stora skådespelare i rollerna och musik av Benny Andersson, men det var ändå svårt att få någon att satsa pengar på filmen. "De stora bolagen nobbade eftersom de tyckte att det var ett för riskfyllt projekt. Filmen har fått kämpa för sin tillkomst på samma sätt som filmens karaktärer kämpar."

Roger Wilson skrev i Nöjesguiden: "Det är omöjligt att vara oberörd av Marie-Louise Ekmans filmer. [Puder är] en film som pendlar mellan det geniala och det misslyckade. [...] Genomgående är tonläget högt och hysteriskt, ofrånkomligt när man ska parodiera skådespelare, och kryddas med mer eller mindre surrealistiska effekter [...] Vissa scener är obetalbara i sin absurda humor, och går direkt till min lista över guldkorn i den svenska filmhistorien. Men som så många gånger förr fastnar Marie-Louise Ekman i ett och samma tonläge, alldeles för uppskruvat för att man i längden ska bibehålla intresset, och med brister i berättelsens dynamik som följd. Det är nämligen i de små, nära mötena som Ekmans film blir riktigt, riktigt stark, som i de rörande scenerna mellan Gösta Ekman och en förunderligt välspelad och känslig Örjan Ramberg. Här dånar torftigheten, utsattheten och ensamheten mot publiken i det lilla nedtonade formatet. [...]"

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Puder" i Svensk Filmdatabas