Digitala filmarvet

Rännstensungar

Tema/Kategori: Film för barn och unga

Årtionde: År 1940-1949

Föräldralös flicka i rullstol sjunger ”I min lilla, lilla värld av blommor” i klassisk bakgårdsmelodram som inte lämnade ett öga torrt 1944. En tidig svensk barnfilm.


Spelfilm
År: 1944
Regissör: Ragnar Frisk
Skådespelare: Birgitta Hopperer, Adolf Jahr, Gunnel Nilsson, Britta Brunius
Längd: 78 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"I min lilla, lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar. Där på gröna ängar barnen leka, och bland blommor dansar jag. Och sommarvindar våra kinder smeka, och solen den skall lysa varje dag. I min lilla, lilla värld av blommor, där skall alltid, alltid lyckan dröja kvar."

Den ängalika Ninni sitter i sin rullstol med en blomkruka i knät och sjunger för en torr pinne. Hon är guldlockig, ögonen glittrar och hon ler ömt mot den döda växten. Hennes bästis Murre är hyvens och har en Edvard Persson-hatt på huvudet. Hon har också ett sångnummer. Hon lutar sig bakåt, blåser upp kinderna och framför ett Edvard-medley: "Jag har bott vid en landsväg", "En liden vid kanin" och "Kalle på spången". Det är oförglömligt.

Den tjusiga men fattiga konstnären Fahlén – Adolph Jahr, magistern i Swing it, magistern! – försöker måla ihop till en operation av Ninnis förlamade ben, men ingen köper hans tavlor. När myndigheterna vill sätta Ninni på barnhem vädjar hon om att få bo kvar hos "farbror Fahlén". Socialarbetaren Märta skjuter upp beslutet och blir kär i farbror Fahlén.

Birgitta Hoppeler var nio och spelade Ninni i Rännstensungar i Folkets Park i Malmö när hon fick sin filmroll. Pjäsen skrevs osannolikt nog av Åke Hodell (1919–2000), en pilot som börjat skriva i sjuksängen efter en krasch och skulle bryta ny mark som avantgardistisk poet och ljudkonstnär. Inför filmatiseringen skrev han ett lyckligt slut och la till romansen mellan socialarbetaren och konstnären, och inspelningen gjordes i Malmö. Regissören Ragnar Frisk är främst känd för sina komedier om Åsa-Nisse. Rännstensungar filmatiserades för andra gången 1974 med Cornelis Wreesvijk i Adolf Jahrs roll. 2006 års Förortsungar, där huvudpersonen är en flyktingflicka, är inspirerad av Rännstensungar.

Barnfilmer, särskilt med barn i huvudrollerna, var sällsynta på den svenska biorepertoaren på 40-talet och Rännstensungar mottogs i stort sett välvilligt av stockholmskritikerna, även om de flesta tyckte den var sentimental i överkant.

Stig Almqvist skrev i Aftontidningen: "Alltför sällan och i vårt land nästan aldrig görs filmer som direkt vänder sig till barn. Rännstensungar är emellertid ett svenskt barnprogram som duger – i all sin enkelhet. [...] Den överdrivna känslosamheten är alla barnfilmers stora fara. Den har icke undgåtts i Rännstensungar, som otroligt ofta blir velig och våpig. Det bussigaste partiet är tjuvjakten, som under publikens jubel avslutas på 'ettans dass'. [...] Över huvud borde det inte vara omöjligt att få fram barnfilmer av högre konstnärlig valör. Rännstensungar är som en grov förstudie till något bättre."

Text: Nina Widerberg (2015)

 

Läs mer om "Rännstensungar" i Svensk Filmdatabas