Digitala filmarvet

Seppan

Tema/Kategori: Film för barn och unga , Kvinnor regisserar , Film med engelsk text , Sverige och världen , I Filminstitutets distribution , Film som har filmhandledning

Årtionde: År 1980-1989

Agneta Fagerström-Olssons fiktionsfilmsdebut om hennes egen uppväxt i Seppan, söder om Stockholm, där människor från alla delar av det krigshärjade Europa arbetade och bodde och rönte stor uppmärk¬samhet. Filmen fick en rad utmärkelser, även internationellt.


Spelfilm
År: 1986
Regissör: Agneta Fagerström-Olsson
Skådespelare: Nina Lager, Sofie Mällström, Jesper Lager, Jani Niemimaa,
Mariana Vodovosoff
Längd: 123 min
Åldersgräns: 7 år
Rekommenderad ålder för barnpublik: 9 år och uppåt
Filmen finns med engelsk text.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Här finns filmhandledning till filmen.

Seppan var Agneta Fagerström-Olssons debut som fiktionsfilmsregissör. Filmen producerades ursprungligen för tv och sändes i SVT under 1986 i två långa avsnitt men efter stor uppmärksamhet och en rad utmärkelser, även internationellt, klipptes serien också om i en långfilmsversion som fick biopremiär 1987.

Seppan är den till stora delar självbiografiska berättelsen om Fagerström-Olssons egen uppväxt i det så kallade Seppan i Tullinge, Botkyrka kommun, söder om Stockholm. Hennes pappa var vd för Alfa-Laval och hennes kompisar var barnen till arbetarna på Separatorfabriken – arbetarna som kom från alla delar av det krigshärjade Europa. Regissören har själv sagt att hon ville göra en film om sin egen barndom eftersom hon aldrig hade sett något som ens liknade den skildras på film.

Filmen kom till i en tid som kan ses som en backlash för den svenska barnfilmen. Efter att man mot slutet av 70-talet hade hittat ett nytt bildspråk och nya historier att berätta för barn, i filmer som Mamma pappa barn (Marie-Louise Ekman), Elvis! Elvis! (Kaj Pollak) och Den åttonde dagen (Anders Grönros), var 80-talet en återgång till en trygg, snäll och ganska ointressant barnfilmsstil. Margareta Norlin har rentav kallat barnfilmen på 80-talet för "en reträtt till femtiotalsidyllen".

En viktig anledning till den här (icke-) utvecklingen är den så kallade Videovåldsdebatten som startade 1980 då den nya hemvideotekniken introducerades i Sverige. Rädslan för att barnen via videouthyrare skulle få fri tillgång till skräck- och våldsfilmer gav upphov till en moralisk panik av sällan skådat slag och runtom i landets skolor gömde lärare, på uppmaning av upprörda föräldrar, undan videobandspelarna – trots att de var utmärkta pedagogiska verktyg. Också det svenska barnfilms- och tv-utbudet påverkades av Videovåldsdebatten och många ämnen som behandlats på 70-talet – såsom död, sexualitet och våld inom familjen – blev åter tabubelagda.

Seppan sticker därför ut i barndomsskildringarna på svenska biografer på 80-talet. Här är döden ständigt närvarande, sexualiteten är bland de prepubertala barnen ett ofta återkommande samtalsämne och det händer att en del pappor ibland dricker för mycket och blir våldsamma.

Men allt detta ses ur Saras, Pirjos och de andra barnens ögon och därför är Seppan definitivt en film som kan och bör ses av barn. Allt är heller långtifrån hemskt – sällan har den starkaste vänskapen i världen skildrats så övertygande, och sällan har lekens och upptäckarlustens glädje förmedlats så medryckande, som i Seppan.

Agneta Fagerström-Olsson kan också sägas vara en del av den våg av filmskapare av kvinnokön som fick sitt stora genombrott på 80-talet. Suzanne Osten, Marie-Louise Ekman och Christina Olofson var några andra namn som delvis ritade om den svenska filmkartan som så totalt dominerats av män alltsedan alltid.

Dessas och andra kvinnors filmer gav rentav upphov till en debatt kring huruvida det fanns ett "kvinnligt filmspråk" eller ej. Debatten hade sitt upphov i en studie gjord av forskaren Ulla Ryum som visade att filmer gjorda av kvinnor (såsom Seppan) skilde sig från ett klassiskt, aristoteliskt (manligt) berättande med en tydlig narratologisk struktur och var mer episodiska.

Och visst kan det vara så, menade vissa debattörer, att kvinnorna söker sig till alternativa berättarsätt eftersom de inte har samma syn på mål, utveckling och kontinuitet och att de eftersom de "vantrivs i den gängse (mansdominerade) kulturen" väljer andra ämnen och andra berättarmedel än de konventionella.
Oavsett varför Seppan ser ut som den gör kan vi konstatera att formen på ett utmärkt sätt korrelerar med filmens handling. Här är det inte en enda berättelse som förmedlas utan rösterna, perspektiven, barnen är många. Och även om Pirjos, Saras och Polskans historier utspelade sig på ett lerfält utanför Stockholm 1961 är Seppan framför allt en tidlös film om vad det är att vara barn. Nu som då.

Text: Malena Janson (2015)

Läs mer om "Seppan" i Svensk Filmdatabas