Digitala filmarvet

Skottet

Årtionde: År 1960-1969

Claes Fellboms polisthriller Skottet skildrar ungdomsbrottslighet och generationsklyftor i sextiotalets Sverige med lika delar socialrealism och stilexperiment.


Spelfilm
År: 1969
Regissör: Claes Fellbom
Skådespelare: Peter Schildt, Cia Löwgren, Kent-Arne Dahlgren, Solveig
Ternström, Halvar Björk
Längd: 99 min
Åldersgräns: 15 år

Rättighetsinnehavare: Telepicture Marketing. Boka filmen genom oss.

Claes Fellboms Skottet handlar om två ungdomars flykt från polisen genom ett vintrigt Sverige. 18-årige Ronny (Peter Schildt) har blivit utslängd från föräldrahemmet och familjeföretaget sedan det uppdagats att han missbrukat heroin. När han träffar "Kompis" (Kent-Arne Dahlgren) som just muckat från fängelset dras Ronny snabbt in i gamla dåliga ovanor. Filmen inleds med en nästan stum sekvens där de två killarna bryter sig in i ett vapenförråd och kör ut i skogen för att "testa" automatvapnen i en rusig krigslek, som slutar i förskräckelse. Ronny tvingas söka skydd hos sin flickvän Len (sångerskan Cia Löwgren) och med polisen i hälarna flyr det unga paret.

Peter Schildt är känd bland annat för rollen som Nattpappan i SVTs filmatisering av Maria Gripes berättelse, och har senare själv regisserat omtyckta serier som Xerxes och Ebba och Didrik. Sångerskan Cia Löwgren vann filmtidskriften Chaplins debutpris för sin roll som 14-åriga Len. Filmens regissör är idag mer känd som librettist, operaregissör och – framförallt – en av eldsjälarna bakom Folkoperan, som han var med och grundade i Stockholm 1976. Men på sextiotalet var Fellbom en lovande ung filmare. Han var självlärd och vann priser för sina tidiga kortfilmer. Enligt boken Född ur passion – Folkoperan (2012) kom han också in på Filminstitutets nystartade filmskola 1964, men stoppades av Filminstitutets chef Harry Schein eftersom han vid ansökan inte uppfyllde ålderskraven. Fellbom hade kunnat söka igen året därpå, men reagerade istället med att försöka "visa den där solbrända cabrioletföraren Harry S att jag inte behövde deras undervisning" och regisserade i rask takt fem långfilmer i olika genrer, från samtidsbetraktelsen Ska' ru' me' på fest till barndetektivfilmen Agent 0,5 och Kvarten – fattaruväl!, melodramen Carmilla, internationellt distribuerad som sexfilm, farsen Den vilda jakten på likbilen och till slut Skottet, en slags socialrealistisk polisthriller. Till skillnad från de prisbelönade kortfilmerna, som väckt intresse från Bo Widerberg och Ingmar Bergman, fick långfilmerna ett svalt mottagande, och i efterhand har regissören själv konstaterat att han vid denna tidpunkt var förtrollad av mediets potential, men osäker på vad han egentligen ville uttrycka.

Efter arbetet med Skottet, där Fellbom inte bara regisserat utan också bidragit till manus och filmmusik, kollapsade hans vänstra lunga. Detta fysiska sammanbrott markerade slutet på "flitige Fellboms" filmkarriär; med undantag för ett par filmatiseringar av operaföreställningar på åttiotalet skulle han från sjuttiotalet framförallt ägna sig åt musik och scenkonst. Men Skottet, Fellboms mest personliga långfilm, är oförtjänt bortglömd. I färg och widescreen skildrar filmen ungdomsbrottslighet, missbruk och generationsklyftor, med huvudpersoner som pockar på våra sympatier trots att de bryter mot lagen, samtidigt som filmen strävar efter en autentisk bild av polisväsendet; verkliga poliser deltog i inspelningen, med motiveringen att det var ett sätt att korrigera de ofta felaktiga bilder av polisutredningar som sprids genom spelfilmer. Stil och tema kan jämföras med en mängd andra sextiotalsfilmer, från Arthur Penns Bonnie och Clyde (1967) till Stefan Jarls och Jan Lindqvists omtalade dokumentär Dom kallar oss mods (1968) och Jan Haldoffs En dröm om frihet (1969) som kom nästan samtidigt.

Scener där rörligt kameraarbete och musik bygger upp stämningar skapar en experimentell känsla, och filmen bryter mot thrillerkonventioner genom sina jämförelsevis långa avsnitt med fokus på vardagliga detaljer. Poliserna är inga hjältar, utan anonyma lite torra farbröder, och huvudpersonerna är varken demoniserade eller glamoriserade; snarare tycks de bli mindre och yngre under resans gång för att till slut framstå som två barn, jagade av ett enormt polispådrag.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)

 

Läs mer om "Skottet" i Svensk Filmdatabas