Digitala filmarvet

Smärtgränsen

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , Dokumentär , I Filminstitutets distribution

Årtionde: År 1980-1989

Hjärtskärande dokumentär där regissörens älskade stuvas undan på mentalsjukhus efter en bilolycka, men långsamt börjar minnas igen. Smärtgränsen höjdes till skyarna och fick priser världen över.

Dokumentär
År: 1983
Regissör: Agneta Elers-Jarleman
Medverkande: Jean Montgrenier, Agneta Elers-Jarleman, Lars Normell, Helena Samuelsson
Längd: 79 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Agneta Elers-Jarleman står framför en vägg och tittar rakt in i kameran. Hon berättar om hur hon såg sin hjärnskadade pojkvän första gången efter bilolyckan. Det hon minns blir outhärdligt, och hon börjar gråta så att hon inte kan få fram orden. Hon vänder ryggen mot kameran för att samla sig och kunna fortsätta. Kameran väntar tills hon ser in i den igen.

Vi slipper se det hon berättar om, de bilderna finns inte. Men det som hände sen har hon dokumenterat, utan att någonsin vända bort kameran. Filmens mest gripande scen är den där hon till slut berättar för Jean om sin egen framtid, och han långsamt inser vad det är hon säger.

Jean kan bara göra ljud, har svårt att förstå tal, är halvt förlamad och förlorar synen – så han placeras på en demensavdelning på ett mentalsjukhus. Det är en ohygglig sanning, säger en överläkare, att man inte försöker rehabilitera så svårt skadade människor.

Men Agneta hjälper Jean att börja minnas. I en sekvens går han runt i rummen där de bott tillsammans och känner leende på alla saker. Hon visar foton han tagit, och när hon för hans fingrar runt konturerna på motiven skrattar han och nickar. Tillbaka bland de dementa åldringarna på mentalsjukhuset sliter han skrikande upp mattan under ett bord i dagrummet. En tålig sköterska flyttar lugnt undan blomvasen innan bordet välter.

Med minnena kommer orden. På väggen ovanför sin sjukhussäng har Jean skrivit JAG. När han pratar med Agneta gör han ljud och gester, och textar enstaka ord på ett stort block. Om han inte förstår vad hon säger så skriver hon också på papperet, med hans finger. Han skrattar när hon skojar, och börjar skoja själv. När han inte storgråter.

Jean är fotograf, och när han plötsligt en dag hör ljudet av kameran och Agneta säger att de filmar, gör han med ett upprymt leende ett tecken för att filma. Han sätter två fingrar under ögonen, samma tecken som han använder när han vill säga att han ser. Eller att han såg. Eller att han vill se. Jean har ett gnyende ljud han gör om och om igen. Det kunde vara "Jag vill, jag vill, jag vill". Sista gången vi ser honom skriver han glädjestrålande ord och namn på en vit vägg. Han ritar ett hjärta med ett J och ett A. Och så skriver han, med stora versaler, JEAN-PAUL, GODARD och LA CHINOISE. Skådespelaren Jean-Paul Belmondo och regissören som gjort filmen Kinesiskan. Och när Agneta frågar vad filmen han vill göra ska heta, skriver han BLINDA.

Filmen fick översvallande recensioner. Gunilla Boëthius skrev så här i Aftonbladet: "Smärtgränsen är en film som ställer oss inför ett oerhört lidande men på ett mänskligt och genomarbetat sätt. Vad filmen djupast handlar om är att en skadad och sjuk människa i vårt samhälle inte har något värde. Jean anses för skadad för rehabilitering och göms undan på mentalsjukhuset. Vännerna besöker honom inte och Agnetas envisa kärlek anses underlig och överdriven. Det är denna människosyn som plågar Agneta allra mest och hela filmen är en upprörd protest mot den: dels genom att vi som åskådare kommer Jean så nära och ser rikedomen i hans skadade personlighet, dels genom styrkan i kärleken mellan honom och Agneta. Smärtgränsen är en ovanlig kärleksfilm."

Smärtgränsen fick Guldbaggen för bästa film, tidskriften Chaplins filmpris, Prix Italia som bästa dokumentär, dokumentärpriset pris vid kvinnofilmfestivalen i Sceaux och en rad andra priser.

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Smärtgränsen" i Svensk Filmdatabas