Digitala filmarvet

Bibi Andersson och Victor Sjöström i Smultronstället.

Smultronstället

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1950-1959

Guldbjörnen och Golden Globe är bara två av de priser som Ingmar Bergmans Smultronstället förlänades efter premiären 1957. Filmen, om en insulär läkare som på äldre dar inspireras att ompröva sitt liv och verk, tillhör filmhistoriens mest refererade.


Spelfilm
År: 1957
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Victor Sjöström, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Bibi Andersson
Längd: 91 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Smultronstället refereras ibland som filmens ur-road movie, förebild för många senare begivenheter i genren. Det originella med Bergmans film är knappast att den var först (resan är väl snarare en slags urform för allt klassiskt berättande), men hur den gestaltar sig i sitt slag. Det är inte så mycket händelserna längs vägen som avgör filmens utgång, utan vad de utlöser i huvudet på dess huvudperson, den inre resan, det som redan hänt - i sin enkelhet ett genialiskt grepp som utmärker Smultronstället.

När den 78-årige professorn Isak Borg - Victor Sjöström i sin sista filmroll - rullar ut bilen från Slussen i Stockholm på väg mot hederspromovering i Lund, börjar en omvälvande resa tillbaka in i ett plågat psyke. Han är ingen person vilken som helst. Initialerna antyder att han är en del av upphovsmannens egen person. Viktigare kanske, en annan förkortning: Is-Borg, som i kall och avskärmad. 

Isak Borg är en principfast monolit som lyckats med det kirurgiska mästerstycket att stänga ute omvärlden, distansera sig från sina närstående, med tomheten och ensamheten som straff. Han är en levande död, i filmens nutid men också när han i fysisk gestalt stegar in i barndomens formativa händelser: redan där en bror duktig med bristande mellanmänskliga kvaliteter. Förföljd av kryptiska drömmar med klockor utan visare och försedd med en tunt sentimentalt röst möter han nya och gamla bekantskaper på jakt efter redan förlorade smultron. Men till skillnad från filmvärldens övriga zombies är han förhållandevis sympatisk i mångas ögon, ömt auktoritär, och aldrig så skrämmande för någon annan som för sig själv.

”Det är som att jag skulle vilja säga mig nånting som jag inte vill höra när jag är vaken… att jag är död fast jag lever”, säger han när han vaknar upp efter ännu en av bildfärdens drömmar, där han minns sin sedan länge döda hustru.

Ändå är han långt ifrån ensam i sitt slag. Känslokylan har en historia: den bittra 96-åriga mamman (Naima Wifstrand) och den cyniske sonen Evald (Gunnar Björnstrand), ”bara 38 år”. I rakt nedstigande led överskuggas de alla av döden, något som Ingrid Thulins Marianne är en av de första sanningssägarna att påminna om. Det är också denna mörka skugga som gör att hon tvekar på en fortsättning med sonen.

Få filmer innehåller så många oförglömliga scener som Smultronstället, föremål för uppskattning och inspiration. Inte minst de scener där Isak Borg får glänta på dörren till barndomens hatälskade idyll, utan också flera andra: den tidiga, expressionistiska drömscenen där huvudperson upptäcker sig själv död i en likkista (en av flera scener som lånat inspiration från Victor Sjöströms Körkarlen), det äkta paret Alman som orsakar regelrätt trafikkaos och ursäktar sig med en svada av äktenskapliga förebråelser och sarkasmer i gränslandet mellan vetenskap och tro, samme Alman som återkommer som examinator då huvudpersonen kör i bland annat latin.

Mot bakgrund av allt hat och alla destruktiva relationer så är ändå Smultronstället ett ovanligt försonande bergmanskt drama. Omgivningen - fylld av olika slags kärlek - gör det möjligt för farbror Isak att om inte försonas med så väl känna en förstärkt blidhet inför både nuet och den ständigt närvarande barndomen.

Det finns en omedelbarhet i både text och bild, en självklarhet mellan ord och handling som gör att Smultronstället länge än kommer att vara upptagen i filmens kanon. Tekniskt fulländad men aldrig på bekostnad av livet på duken, där alla dessa meddelsamma skådespelare ger ifrån sig från sitt yttersta.

Text: Jon Asp (2015)

Läs mer om "Smultronstället" i Svensk Filmdatabas