Digitala filmarvet

Söderkåkar

Tema/Kategori: Komedier genom tiderna , I Filminstitutets distribution

Årtionde: År 1930-1939

Nubbar, pilsner och nubbar igen i trettiotalssuccé där Edvard Persson är livrädd för sin hemska fru, Dagmar Ebbesen är hur mild som helst, de skrupelfria borgarna kallar söderborna för bakgårdsslödder och alla ständigt brister ut i sång.


Spelfilm
År: 1932
Regissör: Weyler Hildebrand
Skådespelare: Gideon Wahlberg, Dagmar Ebbesen, Björn Berglund, Edvard Persson
Längd: 87 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Gideon Wahlberg, som är prima och har en tant som är alla tiders, och Edvard Persson, en slashas som är livrädd för sin hustru, bor på Söders höjder. Johan och hans bror Erik talar inte med varandra, och allt är svägerskans fel; "en före detta balettprimaduska" som kallar Johans familj för slödder. Hon har förbjudit dottern Maj-Britt att hälsa på hos pöbeln, och vill bli av med makens skulder genom att sälja henne till advokat Josephson. Maj-Britt är kär i Johans son Gunnar, och han i henne. Erik vill sälja sin halva av familjegården, och pigan Malin är förälskad i både polis Karlsson (regissören) och brevbäraren. Den cyniska svägerskan råder henne att ta båda. Det kommer att ta hårt på ransonen mumlar Malin, som varje dag sätter ut snapsar i porten – en till varje kavaljer. Ett av filmens skämt är att alla besökare som möter Malin i porten tror att snapsarna på brickan är till dem.

Det sups så mycket i den här filmen att man undrar hur den kunde bli till. Murarnas hantlangare bär öl i stället för bruk, och Edvard Persson tycker att det är konstigt att han är så törstig idag, han som drack så mycket igår. Ångvisslan tjuter, och Johan säger att de inte kan sitta där och halsa bira på övertid. Persson häller i sig avsvimmade människors konjak och blir bjuden på brännvin vid Johans köksbord i var och varannan scen. Finalen är en ansökan om "en extra tilldelning av tio liter sprit av skilda olika sorter: brännvin, konjak, punch och brännvin etc."

Men dryckesbröderna blir aldrig mer än sentimentala. Dagmar Ebbesens Hanna ser så milt på dem att man blir tårögd, och scenen där hennes man hjälper henne upp på en stol och lyfter ner henne igen är rörande. Om man glömmer att han kommenderat upp henne på stolen för att hon ska se vad som fattas på det dukade bordet – brännvinsflaskan, som ska stå där varje lördag klockan ett. Ebbesen har en avgörande roll i filmen. Svägerskan beklagar sig på divanen och Maj-Britt står och väntar på att bli gift, men Malin är framåt med sina två män. Vulgära människor och pöbel och bakgårdsslödder, kallar borgarna sina släktingar. Borgarna som inte har någon moral, och inte verkar ha så kul heller. Hos slöddret är det idel kärlekssånger och kyssar och kabeljopudding. När sonen kommer hem kramar hans far honom lika ömt och länge som modern. Det är man inte van att se.

Robin Hood (Bengt Idestam-Almqvist) i Stockholms-Tidningen: "[...] 'Söderkåkar' är som tagen ur verkliga livet (en bättre komplimang åt en filmregissör kan knappast ges). [...] Och i hela filmen finns ingen plumphet, inget tramp i klaveret, ingen krystad humor 'här jädrar skall det skrattas'. Man märker att dessa herrar inte spekulerat i 'publikens enkla smak' utan att de äro 'enkla' själva. Visst nubbas det och dricks pilsner, men inte tillgjort och publikfriande, utan helt enkelt för att den svenska tillvaron en gång för alla är spräcklig av nubbar och pilsner. [...] den falska giftaslystna procentaren är så gammalt att det växer mossigt skägg. Men – man får inte glömma att Söderkåkar är och vill vara folklig film. [...] Sådana folkfilmer vill man ha många."

Vi gick på bio som aldrig förr på trettiotalet. Folklustspel som blivit succéer på friluftsteatrarna blev film; säkra kort med buskiskådespelare som pigor, konstaplar och förförare. Vid sidan av sina champagnekomedier gjorde de stora bolagen film för "de lägre klasserna", folklustspel som gav upphov till uttrycket "pilsnerfilm". I Söderkåkar finns de rättvisa arbetarna, de falska uppkomlingarna, den charmiga slarvern, rivjärnet, den flörtiga pigan och det unga paret. Och så den judiske ockraren. För en av figurerna i den här kasperteatern är en liderlig skojare med kroknäsa.

Fem år efter Söderkåkar gjorde Hildebrand "pilsnerfilmernas pilsnerfilm" Pensionat Paradiset, och fick stå till svars när DN:s filmkritiker Carl Björkman på en debatt arrangerad av Sveriges Författarförening kallade svensk film en kulturfara.

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Söderkåkar" i Svensk Filmdatabas