Digitala filmarvet

Mona Malm, Margaretha Byström och Harriet Andersson som systrar i Sommarkvällar på jorden.

Sommarkvällar på jorden

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , I Filminstitutets distribution , Film med trailer , Sommarfilmer

Regissör Gunnel Lindblom

Årtionde: År 1980-1989

Sif Ruud mild matriark i Agneta Pleijel-filmatisering där tre systrar med ynkryggar till män samlas i sin mors skärgårdshus.


Spelfilm
År: 1987
Regissör: Gunnel Lindblom
Skådespelare: Sif Ruud, Margaretha Byström, Harriet Andersson, Mona Malm, Inga-Lill Andersson
Längd: 104 min
Åldersgräns: 11 år

Filmen går tyvärr inte att boka för tillfället.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

 "Jag måste skriva om de där kvinnorna." Det är vinter och Per Mattson sitter på en iskall glasveranda med papper i maskinen. Han vill berätta om en skådespelerska som vill ha barn, en musikproducent som vill skiljas, en lärare som vill ha ett liv, en tonåring som vill ha sin mosters man och en mor som vill att hennes döttrar ska vara lyckliga. Om en författare som är otrogen, en supande journalist som också är otrogen och en byråkrat som håller sig vid spisen.

Systrarnas mor har samlat klanen i sitt stora sommarhus. Någon säger något om det fina vädret, och Sif Ruuds första replik är: "Det varar nog inte så länge." Det här är en film om vad vi gör med våra korta liv.

En del gör konst. Systern som är lärare anklagar systern som är skådespelerska för att inte ha någon kontakt med verkligheten ... "Du har väl högre ting i skallen. Kooooonst!" Hennes man kallar författaren en skit: "Ni författare petar i våra liv, ni gör era små experiment ..." Författaren har skrivkramp. Skådespelerskan frågar sig om konsten verkligen var värd allting.

Rollfigurerna skriker, gråter, springer till skogs, packar resväskor, sårar och sviker varandra. De gör fel hela tiden allihop och livet är snart över, men det finns tröst. Filmen igenom kryper de ihop hos varandra. De må vara förtvivlade, men de är inte ensamma.

Ensemblen hade spelat Agneta Pleijels pjäs 57 gånger på Dramaten när deras regissör Gunnel Lindblom gjorde sin film. Det ekar av Tjechov i historien om de tre systrarna som längtar efter ett annat liv, och av den film Lindblom tio år tidigare gjort efter Ulla Isakssons roman Paradistorg (1977).

Sommarkvällar på jorden blev inte samma internationella succé som Paradistorg, men de svenska kritikerna var nöjda. Skådespelarna fick mycket beröm, framför allt Margaretha Byström.

Bernt Eklund skrev i Expressen: "I Paradistorg var förlagan Ulla Isakssons, här är den Agneta Pleijels. Grundtonen är positivare 1987 än 1977. Goda skådespelare gör människor av rollerna. Den största och svåraste har Margaretha Byström. Hon ska härbärgera den barnlösa systerns längtan, glädje och förtvivlan – och hon gör det med balans i de dramatiska kasten. [...] Ändå är det Sif Ruud som man kommer att minnas. Hon är fenomenal, förlorar aldrig en sekund sin trovärdighet. Även i svajiga scener där kasten blir för tvära och teatertonfallen hotar att bryta igenom – såna scener finns förvisso, bråken har tidigare genomförts på Dramatens scen – då är Sif Ruud den absoluta stabiliteten, inte ett falskt tonfall, inte ett ögonblicks krusning av trovärdigheten."

Maaret Koskinen skrev i Chaplin: "Att se [Sommarkvällar...] är som att se [...] två traditioner komma sig samman i en enda skärningspunkt. Ty det är så gott som uteslutande mellan dessa två poler – naturen och skådespelarna – Lindbloms filmestetik rör sig. Redan de allra första bilderna försätter åskådaren i ett svenskt och ack så välbekant vinterlandskap, detta mytiska inre landskap: den själsliga tundran, den frusna ensamheten. Vinterbilderna tonar sedan över i en lummig grönska, lika mytisk den: sommaren, den evigt korta, dömd att övergå i höst. Och därmed paradiset, det evigt hotade. Ty för svensken är sommaridyllen alltid en tillfällig frist och dansen i den svenska sommarnatten, liksom en gång för fröken Julie, en sanningens timme. [...] Och så till skådespelarna, den andra polen i Gunnel Lindbloms berättande. Det är hos dem filmens laddning ligger, i vad de säger och vad de gör. Och det är både på gott och ont. Gott, när skådespelerskan heter Margaretha Byström, så skicklig på att inympa de vardagligaste fraser med undertoner. Eller Harriet Andersson vars nyansrika ansikte lånar sig till snart sagt vad som helst. Men visst önskar man sig en större dynamik ibland. [...] Det är kort sagt sällan som saker och ting antyds; allt sägs ut, och det alldeles bokstavligen, via dialogen. [...] Men [...] filmen [är] ändå sympatisk i sin vardaglighet, i sin omedelbara igenkännlighet. [...]"

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Sommarkvällar på jorden" i Svensk Filmdatabas