Digitala filmarvet

Sommarlek

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution , Sommarfilmer

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1950-1959

Dansös läser sin döda pojkväns dagbok och minns sin ungdoms skärgårdsäventyr. Sommarlek, som bygger på en historia Bergman skrev som mycket ung, blev hans första kritikersuccé.


Spelfilm
År: 1951
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Maj-Britt Nilsson, Birger Malmsten, Alf Kjellin, Georg Funkquist, Annalisa Ericson
Längd: 95 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Nu är det höst och småflickorna kallar oss tant, det gjorde de inte våras. Jag ser ut som fyrtiofem i ansiktet och arton i kroppen ... och jag är tjugoåtta. Snygg förstås ... Men det här jobbet sliter på tårna och den odödliga själen." Anna-Lisa Ericsson har en cigarrett i mungipan och bomull i tåspetsskorna. Hon delar loge med Marie, som alltid sitter kvar framför spegeln när Anna-Lisa dragit på sig baskern och försvunnit ut genom dörren.

"Jag var blyg och finnig och stammade. När jag inte läste Nietschze." Bergman var sexton när han upplevde sin första kärlekshistoria, och det första utkastet till Sommarlek skrev han efter sin studentexamen. "Så försvann den latinska skrivboken i vilken sagan skrivits, och åtskilligt inträffade: Det blev både hets och kris och kvinnor utan ansikte och fan och hans mormor och sturm und drang och det ena med det andra. En dag dök latinskrivboken upp, och pärlorna skimrade lika vacker som förr. Det var fortfarande väldigt länge sedan och vinter och krig. [...] Och så skrev jag ett filmmanus."

Marie minns sommaren på ön: Hon och Henrik plockar smultron och bor i lekstugan och gör saker för första gången. Han är djupt förälskad, och hon låter honom jaga henne över klipporna och putar med underläppen när han inte vill bära henne. De dricker mjölk och lyssnar på skivor och äter knäckebrödssmörgåsar. Men allt ska försvinna.

De lyriska kritikerna talade om en ny Bergman, om en film där ingenting var "konstigt" och där döden och metafysiken bara var med av gammal vana. Men med är de. När Marie stiger av båten visar en faster som ser ut som Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet vägen, och i en scen spelar fastern schack med en pastor som tycker att han spelar med Döden. En liderlig farbror är ute efter den femtonåriga Marie, som skrattar att en dag får han ta henne. Gud finns inte, säger hon när allt är över, och finns han så hatar hon honom och vill spotta honom i ansiktet. För hennes farbror är det här ingen nyhet: "Det finns ingenting som betyder något, allt man kan göra är att skydda sig, mura omkring sig så att inte allt jävelskap där ute kan nå en." Men det är en balettmästare i Copelius trollkarlskostym som till slut väcker Marie ur hennes dvala: det enda människan kan göra är att hålla ut. Hon måste fortsätta att dansa. Hon gråter så att sminket rinner.

Sommarlek blev Bergmans första kritikersuccé som filmregissör. Den är fotograferad av Gunnar Fischer, och hans bilder gjorde med rätta kritikerna extatiska. I en fransk recension kallade den blivande regissören Jean-Luc Godard Sommarlek för världens vackraste film.

Dagens Nyheter menade att "här finns bilder som hör till de mest charmfulla som svensk film på länge har visat" även om man också hade invändningar: "Men naturligtvis finns det också i denna Ingar [sic] Bergman-film gott om konstruktioner – av det slag som Ingmar Bergman alltid roar sig med att sätta in, också sin vänligt sinnade publik till förtret."

Svenska Dagbladets "Lill" (Ellen Liliedahl) var ännu mer entusiastisk (om än inte reservationsfri: här finns "ett par Bergman-klichéer"): Sommarlek är till största delen ett sinnesbetagande stämningsmåleri. Intensivare och vackrare i bild och ljud kan det helt enkelt inte göras! Ung kärlek och svensk sommar med allt vad det innebär av brusande livsglädje och milt böljeplask, av hektisk utlevelse och solhetta – hela tiden med ängslan på botten, ängslan för döden och det okända, för hösten och mörkret – har fångats i en rapsodi utan motstycke hittills i Ingmar Bergmans produktion.

Och Robin Hood i Stockholms-Tidningen skrev: "Det är en annan Ingmar Bergman än den man vant sig vid som här möter upp. Densamme och dock en annan. Det finns ingenting 'konstigt' i filmen." Harry Scheins filmkrönika i Bonniers Litterära Magasin hade också titeln "En ny Bergman?" och han såg i denna "geniala bagatell" en regissör som befriat sig från tungsinne och metafysik: "Djävulen och ödet är visserligen med, men de verkar så onödiga även med Bergmans premisser, som om de hade slunkit med av gammal vana."

Text: Nina Widerberg (2015)

Läs mer om "Sommarlek" i Svensk Filmdatabas