Digitala filmarvet

Sommarnattens leende

Tema/Kategori: Komedier genom tiderna , Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution , Sommarfilmer

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1950-1959

"Jag tolererar att min hustru bedrar mig, men om någon rör vid min älskarinna blir jag en tiger!" Jarl Kulle bedrar Margit Carlqvist med Eva Dahlbeck, som åtrås av Gunnar Björnstrand, som är gift med Ulla Jacobson, som är kär i Björn Bjelfvenstam, som jagar Harriet Andersson, som vill ha Åke Fridell.


Spelfilm
År: 1955
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand, Jarl Kulle, Harriet Andersson
Längd: 109 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen går att boka med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka  filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

I "Lusten och dämonerna" skriver Mikael Timm om två väninnor som såg Sommarnattens leende när den var ny. När de började skratta väste en bänkgranne: "Vill fröknarna respektera att detta är en film av Bergman. Här skrattas inte!"

Det skrattas fortfarande. Filmen är Bergmans roligaste. I manuset skriver han: "Livet slutar inte att vara komiskt för att någon dör. Det slutar inte heller att vara tragiskt för att någon skrattar. Därmed sagt att vi ska få en komedi, men en komedi i vilken tragiken och sorgen är delaktiga."

"Med den här lilla undertonen av allvar som den har, så tror jag att den fortfarande är rolig", säger Bergman intervjuad av Marie Nyreröd 2003.

Listiga älskarinnor och svartsjuka älskare, dueller och kärleksdrycker. Bergman hade gjort succé i en rad genrer på Malmö Stadsteater, och Sommarnattens leende kan se ut som en operett. Men lyssna på replikerna:

"Du skojar om allting." "Det kommer du också att göra den dag du upptäckt din egen dåraktighet, dina illusioners brist på betydelse."

"Ni som är en så stor konstnär, lider ni inte av lögnerna, av kompromisserna? Plågas ni inte av ert eget liv?"

"Kärlek är en avskyvärd hantering."

Den l i l la undertonen av allvar?

Filmen handlar om en kärlekskarusell kring förra sekelskiftet. Bergman leker med roller och perspektiv, och de eleganta sarkasmerna fyras av med perfekt timing. Allt är i oavbruten rörelse. En cyniker med en flörtande husa och en flickhustru som är kär i hans son trånar efter en älskarinna med en livsfarlig älskare vars fru hatar honom.

Inspelningen blev en prövning. "Vi äro alla nu ganska trötta, och om man säger 'håll käften' åt Katinka Faragó (scriptan) så börjar hon gråta", skriver regiassistenten Lennart Olsson i sin loggbok.

Bergman låg redan illa till på SF, där man avfärdade den färdiga filmen. Den var tillgjord, ingen ville se kostymfilmer, och inte var den rolig heller. Men när den fick Prix d'Humour Poetique i Cannes, där distributörerna köade med sedelbuntarna, insåg man vad Bergman var värd. "Efter den där framgången med 'Sommarnattens leende', så har jag aldrig haft nån som lagt sig i vad jag gjort, utan jag har fått göra själv, vad jag velat."

I "Se Bergman" jämför teaterkritikern Leif Zern Sommarnattens leende med En midsommarnattsdröm. "Shakespeares ungdomar flyr ut i skogen och låter sig förvandlas av Puck innan de återvänder till Aten." Även i Bergmans film finns de symmetriska paren, natten ställd mot dagen, magin som gör slutet lyckligt. Och Eva Dahlbecks roll "har samma funktion som fixaren i Shakespeares komedi." Men "[...] hos Bergman finns tonfall som kommer från en betydligt senare komeditradition. [...] 'Sommarnattens leende' är en ironisk film, vars leende spelar över salongskomedins konventioner."

Nils Beyer skrev i Morgon-Tidningen: "[...] En diktare brukar vara en person som skriver böcker, i vilka han söker i ord beskriva sina fantasiupplevelser. Jag kan inte se, att han blir mindre diktare, därför att han med hjälp av filmens apparatur, en styv fotograf och och ett antal skådespelare förmår konkret gestalta sina syner.[...] Replikerna i 'Sommarnattens leende' är de kvickaste man hittills hört i en svensk film. Men det är inte bara som manuskriptförfattare Ingmar Bergman är diktare, han är det lika mycket som bildkonstnär, i formandet av dramatiska situationer, kanske framför allt som personinstruktör. [...] Kanske hans bästa – och utan tvekan en av de bästa svenska filmer, som någonsin gjorts."

Mauritz Edström i Arbetaren: "En så fint genomarbetad och i så många detaljer uppfinningsrik och välberättad film har Ingmar Bergman knappast lämnat ifrån sig tidigare – i varje fall inte sedan och förutom 'Gycklarnas afton' som jag håller för en av de bästa i svensk film."

Och Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter: "[...] En stelhet i tanken, en fantasins orörlighet som är närmast otrolig [...]. En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna 'komedi'. Jag skäms att jag sett den."

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Sommarnattens leende" i Svensk Filmdatabas