Digitala filmarvet

Stilleben

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar

Regissör Marie-Louise Ekman

Årtionde: År 1980-1989

Rolf Skoglund är barnjungfru och läser om bävrar, Johannes Brost talar låtsasengelska i krinolin, Örjan Ramberg spelar älg och Philip Zandén är kär i en mycket för ung flicka. "Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?" – Marie-Louise Ekman


Spelfilm
År: 1985
Regissör: Marie-Louise Ekman (då De Geer Bergenstråhle)
Skådespelare: Philip Zandén, Rolf Skoglund, Örjan Ramberg, Johannes Brost
Längd: 105 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättighetsinnehavare: Hinden/Länna-Ateljéerna. Boka filmen genom oss.

"'Stilleben' är mer Beckett än Bergman – surrealistiskt vansinne blandat med barnkammarrealism."

Våren 2001 gjorde Kulturradions Gunnar Bolin ett inslag om Stilleben, som han sett om efter femton år och fortfarande tyckte var helt lysande. Han mindes "den porlande eufori" han känt på väg ut ur premiärbiografen, efter en film som måste ha varit "en mardröm för varje bidragsgivande myndighet som ville ha ett synopsis".

Om handlingen är omöjlig att återge, är rollfigurernas positioner desto klarare. Gunnar Bolin: "Hela tiden har vi en aning om att ett spel pågår, att vi iakttar någon sorts lek. Grundtemat är rollspel. [...] Ramberg, Skoglund, Brost och Zandén är som en stråkkvartett med absolut gehör, och de tar i så att hartsen yr. [...] Det är den manliga vänskapen, utsattheten och ömkligheten som står i fokus. Det enda som kan rädda dem är konsten, teatern, spelet, förklädnaderna."

Det börjar med en näsa som sticker ut ur en häck. Det är den vitpudrade Philip Zandén som står och trånar efter en flicka i en gunga, till Caruso-arian "En förstulen tår". Flickan har rosa rokokoklänning och är kanske sex-sju år. Zandén vill ge henne ett kärleksbrev, men stoppas av barnsköterskan Rolf Skoglund, i full uniform och med fingret i luften. "Nähä. Nähä, det går inte, det!"

"Bäverrrn är ett brrrrunt djur", läser Skoglund för flickan. "Vad sa jag för djur?" "BÄÄÄÄVER!!" skriker flickan, och tappar boken. "Fan också." Så kommer Örjan Ramberg i byxor och Johannes Brost i krinolin. Brost är flickans mor, en ömtålig varelse som inte kan dricka för stark saft. Ramberg, som hela tiden talar om att jaga, vet man aldrig var man har.

"Har du sett en älg falla?" frågar Ramberg Zandén. Så spelar han med stort allvar en älg, och hans elev blir tvungen att skjuta honom med sin sko. Dödskampen blir utdragen. När älgen kallnat och Ramberg är på benen igen, börjar han trakassera Zandén. "Man retar sig på dig. Jag också, jag retar mig oerhört. Dina händer placerar sig på ett mycket olyckligt sätt i luften. Det är svårt att tåla. Om vi var far och son du och jag, skulle jag slå ihjäl dig."

Brost berättar lyriskt om Amerika, där de är före oss i allt och kan ha fyra-fem tankar i huvudet samtidigt och hela tiden provar nya saker. "Ni ska ha benen så här, på amerikaaanskt vis (här ligger de på rygg med korsade ben och skådespelaren kan för ett ögonblick inte hålla sig för skratt). Brost talar språket också: "Yr nek har summeln tå. Det är en kärleksdikt."

Så går det på. Sprit flödar, tårar sprutar, bössor åker fram och dimmigt är det också. Brosts man Kaj Nuora är tillbaka. "Det är så mycket skit som glider omkring i vägen för en. Det är ett jävla elände att jaga."

En förälskad yngling, en rasande far, en trolös mor, en "vän i familjen", en dådkraftig jungfru, skjutvapen och kärleksbrev, män i volangklänningar och dubbeltydigheter i varannan mening. "Stilleben" är en opera utan sång (nästan). Tablåerna är surrealistiska, samtalen absurda och allt opålitligt. Men tappar tråden gör man inte, för det finns ingen tråd. Mening, men ingen tråd. Och vill man ha fast mark under fötterna får man hänga i till sista akten.

"Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?" – Marie-Louise Ekman

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Stilleben" i Svensk Filmdatabas