Digitala filmarvet

Tiden har inget namn

Tema/Kategori: Dokumentär

Regissör Stefan Jarl

Årtionde: År 1980-1989

Mästerverk där åldrad skånsk småbrukare mjölkar sina sju kor stående på knä. "… fotograferat och sammanklippt med en blick och känsla för rytm som ger denna timslånga film en i sitt slag fulländad visuell musikalitet och form." – Jan Aghed, Sydsvenska Dagbladet


Dokumentär
År: 1989
Regissör: Stefan Jarl
Medverkande: Teodor och Asta Svensson
Längd: 60 min
Åldersgräns: Barntillåten

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

"Det är konstens uppgift att ta reda på och visa vad vi har gemensamt med människor som levde före oss, och med människor som nu bebor en annan del av verkligheten än vi." – Stefan Jarl

En gammal man står på knä i daggen och mjölkar, med pannan stödd mot kons sida. Han reser sig, går bort till traktorn och tömmer hinken i mjölktunnan. I köket lyfter hans fru på en handduk för att se om en deg jäst färdigt. Stefan Jarls dokumentär om småbrukarna Teodor och Asta Svensson i Valleberga utanför Ystad är ett mästerverk.

"Allt börjar och slutar med bilden" säger Jarl. Per Källbergs bilder och Anette Lycke Lundbergs klippning gör oss så intensivt uppmärksamma att vi inte behöver några ord. I två scener sitter bonden vid köksbordet och berättar, men annars är filmen helt utan dialog. Vi ser minsta rörelse, hör varje ljud. Korna fnyser, mjölken strilar ner i hinken, tjudren rasslar...

"Jag tycker mye bättre om det gamla, mye mye mye." Bondens skånska är textad. "Man gjorde själv allt arbete. Det gick ju bra i många år. De började på 60-talet, och levde jävel. De har förstört hela landet. Småbönderna skulle gå till industrin och man skulle slå ihop jordbruken. Det var ju helt galet. De stora gårdarna har inga egna djur. De använder konstgödsel, och sen går det ner i bäckarna. De får aldrig rätt på detta nu."

Paret gör fortfarande allt arbete själva. I en lång sekvens lyfter bonden halmbalar högt upp på skullen, medan frun bakar i köket. Hon arbetar lika metodiskt som sin man, och kameran dröjer vid bullformar och tjugor. Av dokumentärfilmaren Peter Watkins hade Jarl fått höra att bilderna i amerikansk tv aldrig var mer än sju sekunder långa. Han beslöt att göra en film där ingen bild var kortare än sju sekunder. Öppningsbilden där solen går upp över havet är mer än fem minuter.

I köket står radion på, och morgonekot rapporterar om oljekatastrofer och döda sälar. Sändningen är det enda Jarl iscensatt. Resten har han och Källberg fångat. Tagit reda på och visat.

På en dokumentärfestival i Yamagata bad representanten för 200 inbjudna småbönder Jarls tolk att framföra deras tacksamhet: "Detta är den enda film de sett som till fullo ger uttryck för den japanska bondens rädsla för framtiden."

"I Filmhusets entré stötte jag ihop med en kollega jag försöker undvika. 'Det gick visst åt helvete med din senaste film? Det var inte så många tusen som såg den.' 'Nej, men jag har lindrat 200 japanska mäns ångest', sa jag och gick min väg."

Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet: "En av jordens mest utplåningshotade arter, den skånske småbonden, får sitt äreminne i denna svidande vackra, med rätta flerfaldigt prisbelönta dokumentär av Stefan Jarl. (Till intrycket av utdöende folkspillra bidrar onekligen det faktum att skånskan som talas föranlett översättningstexter.) [...] Filmen formar sig till en meditativ bildtext fylld av respekt och vemod om en kultur och livsstil som snart är försvunna. Mer än förut förefaller Jarl denna gång uppfatta sin roll som folklivsforskarens. Men med bonden själv som osökt språkrör och ställföreträdare förenar han den – mer nedtonat och agitationsfritt än tidigare, men inte mindre samhällskritiskt – med den ekologiska lidelse och det krävande etiska förhållningssätt till den biologiska miljön som vi känner igen från hans andra dokumentärer.

[Innehållet] i Tiden har inget namn [förmedlas] helt och hållet av bilderna. [...] Allt fotograferat och sammanklippt med en blick och känsla för rytm som ger denna timslånga film en i sitt slag fulländad visuell musikalitet och form – aldrig otålig inför naturens och bondens tidmätning och ändå raka motsatsen till långtråkig! [...]"

Text: Nina Widerberg (2016)

 

Läs mer om "Tiden har inget namn" i Svensk Filmdatabas