Digitala filmarvet

Undergångens arkitektur

Tema/Kategori: Dokumentär , I Filminstitutets distribution

Årtionde: År 1980-1989

Dokumentär om synen på konst och människor i nazityskland, med fokus på det nationalsocialistiska partiets skönhetskult.


År: 1989
Dokumentär
Regissör: Peter Cohen
Längd: 123 min
Åldersgräns: 11 år
Till stor del utländsk dialog. Svensk text

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Många filmer har handlat om och försökt ge svar på frågan hur det ofattbara kunde ske: Hur kunde sex miljoner judar och många miljoner andra dödas i en systematisk aktion som mobiliserade hundratusentals människor? Peter Cohens film om nazismens dödliga koppling till skönhet, konstideal och estetikdyrkan skiljer sig från många andra verk som – ofta föga överraskande – följer ett antal viktiga personers väg till makten, eller koncentrerar sig på några specifika datum av vikt för historien.

För Cohen är nazismen lika mycket ett estetiskt projekt som söker förstöra alla som inte passar in i dess inramning. För att kunna rättfärdiga planer på att utrota hela kollektiv var man tvungen att försöka göra en ideologisk kraftansamling. Man skapade en berättelse som var substanslös så att olika falanger och ideologiskt motsatta rörelser kunde finna sig i den. Nazismen var i mångt och mycket en tom ideologi baserad på populistiska klyschor, som möjliggjorde att individer och grupper kunde läsa in egna preferenser och på det viset blunda för saker de inte sympatiserade med. Den tyska (och den nordiska) kulturhistorien användes och tillrättalades, utnyttjades och kidnappades för att fylla det egna ideologiska innehållets förföriska visioner.

Undergångens arkitektur vilar på idén om att skönhetskulten, en av de bärande visionerna i nazisternas ideologi, också användes som en förevändning för nazisternas barbari. Tankar om renhet och ordning kopplas till en samhällsomvandling med förintelselägren som sin yttersta konsekvens.

Med hjälp av arkivfilm, fotografier och nazistiska filmer försöker Cohen erbjuda ett nytt perspektiv på frågan om hur det ofattbara kunde ske. Enligt Cohen hade Hitler tre områden som ockuperade hans tankar när det kommer till kulturhistorien: hans hemstad Linz, antiken och Wagner. Planer på att förvandla den något provinsiella staden till världskulturcentrum slutade inte ens när det var uppenbart att kriget var förlorat. Vissa byggnader skapades för att utgöra vackra ruiner för framtida arkeologer. Förutom dessa fixeringar vittnar filmen om ytterligare kopplingar mellan å ena sidan dyrkan av den mänskliga vitaliteten, å andra sidan en extrem dödsbesatthet, en dualism karakteristisk för hela nazismens världsbild. Man ser det inte minst i de återkommande besöken i riksskulptören Brekers ateljé, där monumentalfigurerna blir alltmer groteskt förvuxna i takt med svikande krigslycka.

Två trådar som ofta kopplas samman i filmen är de mellan estetik och genetik. För nazisterna var krig och klassisk konst förbundna med rashälsa och renhet. De såg modern konst som ett hot som skulle förpesta den rena germanska folkkroppen och själen. Redan 1933 började de ge sig på "kulturförfallet".
Nazisterna producerade utställningar som visade expressionistiska målningar och avantgardistisk konst jämte medicinska fotografier av fysiska deformiteter.

Undergångens arkitektur använder sig av dokumentära inslag som ska befästa filmens tes. Två filmer länkas samman, Den evige juden av Fritz Hippler och en film som visar på gasen Zyklon B:s effektivitet som kemikaliskt bekämpningsmedel.

Den evige juden hade premiär 1940 och framställde judar som bland annat råttor och den judiska konspirationen som en utbredd rörelse som någon måste sätta stopp för. Familjen Rotschild, Albert Einstein (i filmen kallad för relativitetsjuden) och fiktiva karaktärer – alla dessa var enligt Den evige juden skyldiga till att judar sprider sig som råttor. Och den enda lösningen som står att finna med råttor är att förgöra dem – och Zyklon B hade visat sig vara ett effektivt medel i bekämpning av ohyra.

Det makabra i dessa filmers avhumanisering av det judiska folket vittnar om en utbredd och väl genomtänkt strategi, som förbereddes under en längre period. Undergångens arkitektur är ett intressant inlägg i debatten om kulturens ideologiska roll och kan användas som diskussionsunderlag såväl i skolor som i andra sammanhang.

Filmen har tilldelats flera priser vid internationella festivaler, bland annat första pris på dokumentärfilmfestivalen i Valladolid, Spanien, 1991, och kritikerpriset på filmfestivalen i São Paolo, Brasilien, 1992. 1993 belönades Cohen med Guldantennen, Sveriges Televisions stora pris till fria filmare, för sin film.

Text: Sanjin Pejkovic (2015)

Läs mer om "Undergångens arkitektur" i Svensk Filmdatabas