Digitala filmarvet

Vargtimmen

Tema/Kategori: Film med engelsk text , I Filminstitutets distribution

Regissör Ingmar Bergman

Årtionde: År 1960-1969

Max von Sydow förföljs av köttätarna, steklarna, spindelgubbarna och fågelmannen, och Liv Ullmann kämpar för att han inte ska bli galen. Självutlämnande Hoffman-hyllning där den plågade konstnären berättar om demoner, förödmjukelse och paniken i den mörka garderoben.


Spelfilm
År: 1968
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullmann, Erland Josephson, Ingrid Thulin, Georg Rydeberg
Längd: 90 min
Åldergräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds." Så inleder Bergman sin film om den skräckslagna konstnären på ön i havet.

– En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.

Max von Sydow vågar inte sova. Natt efter natt får den stackars Liv Ullmann sitta uppe och stoppa strumpor medan han maniskt beskriver sina demoner. De är inte att leka med. Och inte finns det el heller, i huset där de bor med hans osålda tavlor. Han är livrädd för mörkret, och de har bara stearinljus.

Det blir inget målat om dagarna, men spriten går åt. Hans hustru snyftar över kassaboken när hon kostat på sig en potatisskalare. Hon gör soppan tunnare och tunnare och försöker hålla ställningarna, men människoätarna tar över. Vi får inte se dem, men i sitt skissblock har den vettskrämde tecknat dem: mannen med fågelnäbben, köttätarna och steklarna och spindelgubbarna, magistern med pekpinnen i byxorna, kvinnorna av metall... I sin dagbok har han skrivit om Ingrid Thulin. Ingrid Thulin har cocktailklänning och hjälper den att hasa ner. Liv Ullmann har gummistövlar och kämpar för att hennes man inte ska förlora förståndet.

På en bisarr fest i Erland Josephsons slott samlar Georg Rydeberg, som ser ut som Dracula, gästerna för en dockteaterföreställning. En mycket liten operasångare av papp sjunger om det ogenomträngliga mörker som omger Pamino när han i Trollflöjten inte kan hitta sin Pamina. Detta är "den skönaste, mest uppskakande musik som någonsin skapats", skriven "i djupaste förtvivlan".

Mozart hade inte heller så roligt. Men konstnären på ön är för förtvivlad för att kunna skapa. Bergmans film är så djupt personlig att han gjorde en ramhandling "för att sänka ner den i en ask av lek". I klippbordet kändes prologen och epilogen om inspelningen oärliga, och kvar blev bara ljudet under förtexterna.

Så blev Vargtimmen en våldsamt självutlämnande berättelse om förödmjukelse och skräck. Det började i garderoben. "Det är självupplevt. Det var obegripligt att man kom levande ifrån det."

Mauritz Edström i Dagens Nyheter: "[...] Det har alltid funnits en skräckfilmsregissör hos Bergman, halvt framsläppt i hans mest utpräglade besvärjelser. I 'Vargtimmen' kliver han uttryckligen in i skräckromantiken. [...] Den yttre skräck Bergman ställer sina åskådare inför – och denna sida av hans bildkonst har aldrig varit mera svartkonst – är dock intet mot den verkliga ångest filmen känns byggd över. [...] Det är en sjukdomsskildring, som trots sin enorma ansträngning till distans verkar så självutlämnande och hänsynslöst exploaterande det personliga att man också upplever den nästan som ett dokument.

[...] I denna skräckgotik kommer mycket av den tidige Bergman igen, och det är svårt att följa med in i dess konvulsiva centrum. Samtidigt med igenkännandet finner man emellertid också hur Bergman slår bilder ur natten, hur han behärskar sitt filmspråk och särskilt av de båda vandringarna över en blåsig hed och av paret i stugan gör något mycket fint och genomandat. Här finns hela det Bergmanska dunklet, upphöjelsen och självföraktet, tvivlet och livsoron. [...]"

Text: Nina Widerberg (2016)

Läs mer om "Vargtimmen" i Svensk Filmdatabas