Digitala filmarvet
Gösta Ekman i filmen Puder (2001).

Gösta Ekman

Gösta Ekman, 1939-2017, har betytt fantastiskt mycket för svensk film, teater och kultur. På ett genialiskt och helt unikt sätt har han genom åren kombinerat komik med tragedi.

Om du vill visa filmer av och med Gösta Ekman har vi digitalt restaurerat följande tre filmer (fler kommer):

Asta Nilssons sällskap (2005)
Puder (2001)
Den hemliga vännen (1990)

Gösta Ekman föddes rakt in i skådespelarvärlden. Få kan dock uppvisa samma imponerande påbrå och redan tidigt kom de ofrånkomliga jämförelserna, inte minst med hans farfar och namne som i Vecko-Revyn 1955 där man menade att han hade samma vackra och sensibla profil som sin farfar. Redan vid den tiden förutspådde många att han skulle komma bli något stort inom teatervärlden.

Han var mycket ung när han debuterade som assistent till sin far Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Per-Axel Branner. 1955 framträdde han på Skansenteatern som student i "Markurells i Wadköping" och året därpå gjorde han sin filmdebut i Swing it, fröken. Samtidigt försökte han komma in vid Konstakademin och senare, 1959, gjorde han ett misslyckat försök att komma in vid Dramatens elevskola. Han fick dock engagemang först vid Munkbroteatern, där han debuterade 1959 i "Vår tids hjälte", och sedan vid Stockholms stadsteater när denna startade 1960. Han började sin skådespelarbana i det romantiska ynglingafacket där han kunde porträttera känsliga och veka unga män som fallet är i filmen Chans (1962), där kritikerna menade att han stod för filmens enda mogna rollskapelse. När han då tillfrågades om sin skådespelarframtid hade han inte så höga förhoppningar och menade att han handikappades av en svag röst. Vid denna tid siktade han på att i stället bli regissör, något som kom att realiseras långt senare bl.a. med Morrhår och ärtor (1986) och det är en officiell hemlighet att han i praktiken stått för mycket av regin själv i Jönssonligefilmerna.

Så småningom tog den komiska ådran över, särskilt när han kom att samarbeta med HasseåTage i deras revyer och senare i flera av deras filmer. Det är en humor med mycket fysiska förtecken som när han gestaltar karaktärer som ofta är handikappade på det ena eller andra sättet, särskilt på det sociala planet. Man kan kalla dem ett slags folkhemsneurotiker. Det är en komik som balanserar på lyteskomikens knivsegg. I den långa Papphammar-serien i TV (1978, 1980, bioversion 1981) fulländandes denna typ av komisk gestaltning genom bilden av den ömkansvärda mannen i sin långa rock som ständigt råkar ut för makternas och omständigheternas förtretligheter, vilka bildligen och bokstavligen sätter krokben för honom. En föraning av detta finner vi redan i HasseåTage-revyerna med numret om Mahatma Ekman i "Gula Hund" (TV-version 1966).

Det finns självklart en ganska svart underton i detta och är något som förstärkts i de roller som Gösta Ekman kreerade under den senare delen av karriären. Den stora framgången med gängledaren Sickan Jönsson innehåller samma underliggande svärta ty dessa filmer åskådliggör under den komiska ytan ett slags variation på det gamla Sisyfostemat på samma gång som de blir en galen spegel av de finansiella klippens decennium. Ständigt smider han dessa geniala planer och lika säkert slutar det hela i en tvivelaktig triumf.

Han har också under senare år uppvisat en mer allvarlig sida som i den långa serien om Martin Beck (1993-1994) där han spelade rollen som den luggslitne och desillusionerade kriminalkommissarien med samma dimension av svärta minus komiken. I grannskapet finns andra och annorlunda gestalter han skapat på scen och i film såsom MaratGustav III i både Strindbergs drama (TV 1974) och TV-serien Macklean (1993), Strindberg i TV-serien En dåres försvarstal (1976) eller Karl XII vilket säger något om spännvidden i hans rollrepertoar. Den sistnämnda rollfiguren som han gjorde i den som film misslyckade Kalabaliken i Bender (1983) blev en i högsta grad neurotisk och svart skapelse.

1973 erhöll han en Guldbagge som bästa manliga skådespelare för Mannen som slutade röka ochigen för bästa manliga huvudroll för Nu är pappa trött igen samt en Hedersguldbagge 2008. 1976 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium, 1981 Svenska Filmakademins silvermedalj samt 1991 Teaterförbundets De Wahl-stipendium. Han var tidgare gift med skådespelarna Fatima Ekman (Svendsen) och Pia Ekman (Harahap) och gifte sig senare med regissören Marie-Louise Ekman (De Geer Bergenstråhle, född Fuchs).

P O Qvist (2004, redigerad 2017)
Texten är publicerad från Svensk Filmdatabas

Skriv ut