Filmpedagogik
Foto: Anna Håkansson

"Filmen är en empatimaskin"

Film i skolan har träffat Mark Cousins, filmvetaren och filmaren med ett glödande intresse för barnfilm, och pratat om biomagi, visuellt tänkande och vikten av att våga visa läskiga filmer för barn.

Mark Cousins intresse för barnfilm går inte att ta miste på. Gång på gång under vårt samtal börjar hans ögon lysa, lockarna flyger hit och dit och orden strömmar på omisskännlig irländsk accent ur hans mun. "Det låter fantastiskt! Skriv ner titeln åt mig!" utbrister han när jag berättar om filmer han inte känner till. Och det är just nyfikenheten på det okända som är hans starkaste drivkraft:

 – Jag vill hela tiden utmana min okunskap. Om jag inte hört talas om etiopisk film så innebär det inte att den inte finns, bara att jag inte känner till den. Och då vill jag genast ta reda på allt om den.

Utforskar barndomen

Just så, utforskande, är Mark Cousins filmer. Han levererar inga slutna berättelser eller färdiga svar, utan tar oss med på en upptäcktsresa. Många var vi som följde honom på odyssé genom filmhistorien under sommarkvällarna, då hans femtontimmarsfilm The Story of Film visades i SVT. Och nu är han aktuell med A Story of Children and Film (i dagsläget ingen svensk distribution) som visar fram barnen i filmhistorien.

Men det är inte schablonbilderna vi möter, inte de filmbarn som är symboliska representationer av ett nostalgiskimrande förflutet eller en spirande framtid, inte barnen som offer eller förövare i krigs- och skräckfilm. Utan levande barn. Och Mark Cousins måste ha letat länge innan han funnit de klipp ur 53 filmer från 25 olika länder som vi ser i filmen.

– Ja, jag ville hitta de levande barnen och visa alla aspekter av barndomen, inte Myten om Barndomen. Jag letade efter filmer som gav barnen ett stort spelrum, som nästan verkade medregisserade av barnen. Hugo och Josefin är ju en sådan film, där Josefin får visa fram ett helt spektrum av uttryck och en hel del improviserats fram. Och så ville jag visa fram filmer som inte så många kände till, från alla delar av världen: Norden, Senegal, Korea, de forna öststaterna, Japan, Burkina Faso, Japan och Europa.

Många av filmerna som skymtar förbi i A Story of Children and Film är av en typ vi sällan ser i dag, som vi nästan glömt existerar. Kalla den arthouse, alternativ eller kvalitetsfilm. Jag frågar Mark Cousins varför den här filmen är viktig för barn i dag.

– Ingen frågar varför barn ska läsa bra böcker. Men det är precis lika viktigt att lära sig visuellt tänkande som att läsa, att stimulera båda hjärnhalvorna. Det finns en massa barn som inte är så bra på ord men är fantastiska med bilder – ska vi verkligen fortsätta säga till dem att deras förmågor inte är lika mycket värda?

– Dessutom: film är en empatimaskin. Inget annat medium är så bra på att förmedla andras perspektiv. Om vi vill att våra barn ska bli goda människor och medborgare som kan förstå och känna med andra, så ska vi ge dem filmer.

 

Hugo och Josefin  Kes – falken

 

Uppvuxen i krigets skugga

Mark Cousins eget filmintresse startade när han var i åttaårsåldern. Han växte upp i inbördeskrigets Belfast på Nordirland – mamma var katolik och pappa protestant. Att växa upp i Belfast var hårt och Mark Cousins var en känslig och nervös pojke men det fanns ett ställe där han slappnade av fullständigt.

– Så fort mörkret föll i biografen blev jag lugn. Och jag gjorde mig redo för det som den amerikanske forskaren Joseph Campbell kallade the rapture of self loss (ung. "hänförelsen att förlora sig själv").

De starka filmupplevelserna som åttaåring delar Mark Cousins med skådespelerskan Tilda Swinton och de två startade därför "8 1/2 Foundation" som är ett projekt som sprider bra barnfilm från hela världen till den unga generationen.

– En tanke med "8 1/2" var att försöka återskapa just magin runt filmen. I dag är allt så tillgängligt och det har sina nackdelar. När allt finns bara ett klick bort är världen som ett ständigt framdukat smörgåsbord som man alltid kan förse sig ifrån. Då är det lätt att tappa aptiten.

Jag påpekar att det också är lätt hänt att godbitarna – de fantastiska mindre kända filmerna – tenderar att försvinna i mängden och Mark Cousins håller med. Han önskar att han själv i åttaårsåldern fått se de iranska, japanska och senegalesiska barnfilmerna som han upptäckt som vuxen och gör nu vad han kan för att barn i dag ska få tillgång till dem.

 

Kauwboy  Ten Minutes Older

 

Film i skolan kan väcka barnens sinnen

Ett sätt är förstås via skolan och Film i skolan, eller "Film Education" som man brukar prata om i Storbitannien, är något Mark Cousins också är starkt engagerad i. Allrahelst önskar han att alla lärare fick en filmutbildning som gav dem kunskapen och självförtroendet att verkligen våga visa alla typer av film i skolan.

Och att göra det inte i första hand som ett pedagogiskt hjälpmedel utan som ett sätt att stimulera barnens poetiska associationsförmåga.

– I bästa fall handlar Film Education inte om faktainlärning utan om oväntade möten, om sinnlig medvetenhet om världen, om färger, känslor och frihet. Inte om kanon eller tematik, utan om att väcka barnens sinnen. Och den bästa barnfilmen är ofta den som har ett poetiskt berättande, som inte lyder under Aristoteliska lagar, utan som är fri till sin form och därmed befriande för publiken.

Ett fenomen som i dag ofta blir ett hinder för barns magiska möten med filmen är vår tids rädsla för starka känslor. Vi är i dag rädda för att utsätta våra barn – såväl i skolan som hemma – för saker som kan uppröra dem. Själv förordar Mark Cousins det han kallar "safe fear", den "trygga rädslan".

– Att bli rädd för en film är bra för både barn och vuxna, det öppnar våra sinnen och ger oss adrenalin som hjälper oss att fokusera. En sådan film som jag blev vansinnigt rädd för – och älskade! – som barn var den östtyska äventyrsfilmen The Singing Ringing Tree.

Och så berättar Mark Cousins om när han för första gången såg skräckklassikern Exorcisten. Det var hemma hos sin mycket religiösa moster och innan hon satte in videokasseten välsignade hon VHS-spelaren med vigvatten.

– Det var nog då, när min moster på det här sättet besvärjde djävulen, som jag förstod vilken kraft filmmediet hade!

 

Text & foto: Malena Janson (2013)

Skriv ut