Filmarkivet

Analog restaurering

Filmarkivet restaurerar och omkopierar svenskproducerad film som är skadad eller inkomplett så att den åter kan göras tillgänglig i bästa möjliga skick. För information om urval, prioriteringar, principer och metodik vid restaureringsarbetet, se Riktlinjer för Filmarkivet vid Svenska Filminstitutet.

Byt sida

Våra riktlinjer följer de rekommendationer som utfärdats av den internationella filmarkivfederationen FIAF:s tekniska kommission. Läs mer om dessa i FIAF Technical Commission Preservation Best Practise.

Fram till 1953 producerades nästan all professionell 35 mm-film på nitratfilmsbas, som är ett obeständigt medium och under ogynnsamma förhållanden är självförstörande; bl a självantänder nitratfilm vid +38°C med ett explosionsartat brandförlopp som följd.

All svensk långfilm som återfunnits från nitratfilmsperioden är restaurerad och omkopierad till s k säkerhetsfilm. Dock saknas fortfarande 56 långfilmer från 1930-talet och framåt.Drygt hälften av den svenska stumfilmen producerade 1897-1929 har gått förlorad. Men det händer än idag att filmer som ansetts förlorade återfinns hos privatpersoner eller i utländska arkiv, varpå vi säkrar filmerna genom att bevara nitratmaterialet och ta fram bevarandematerial och visningskopior på säkerhetsfilm.

Många av de kortfilmer som gjordes under nitratperioden fram till början av 1950-talet existerar fortfarande bara på nitratfilmsbas, och är därmed inte tillgängliga. Ett av arkivets prioriterade områden för den analoga omkopieringen är att ta fram nytt bevarande- och visningsmaterial på dessa filmer.

Från början  av 1950-talet fram till mitten av 1990-talet framställdes nästan all professionell 35 mm-film på acetatbas, som är en betydligt säkrare filmtyp än nitratfilmen. Men om acetatfilm bevaras under dåliga förhållanden kan den angripas av det så kallade vinägersyndromet, som är en kemisk nedbrytningsprocess.

Ett annat problem med acetatfilm är att färgerna i filmer som spelades in på färgfilmsnegativ fram till slutet av 1970-talet riskerar att blekas. I mitten av 1990-talet tilldelades Svenska Filminstitutet extra resurser för att åtgärda detta problem, som alltsedan dess varit ett av filmarkivets prioriterade områden. Närmare 130 långfilmer från den aktuella perioden har säkrats för eftervärlden genom att negativen lokaliserats, och genom att nytt bevarandematerial och nya visningskopior har tagits fram.

Från mitten av 1990-talet gjordes alla 35 mm-kopior på polyesterbas, medan negativ i huvudsak fortfarande framställdes på acetatbas.


Restaurering och omkopiering av brandfarlig nitratfilm är ett av Filmarkivets restaureringsuppdrag. Foto: Gert Moberg.

Skriv ut