Cinemateket

Raoul Walsh

”Jag gjorde nästan tvåhundra filmer. På den tiden jobbade vi till tre– fyra på morgonen. När jag kom hem i gryningen låg det ett nytt manus på gräsmattan, bredvid Los Angeles Times. Och sedan åkte man tillbaka. Vi började klockan nio.” Hur var det möjligt? Hur kunde Raoul Walsh hålla varenda deadline och varenda budget från 1913 till 1964 och regissera så personliga verk som Då lagen var maktlös, Sierra och Glödhett – gangsterfilmer som räknas till de bästa som gjorts? Han hoppade av skolan, gjorde cowboykarriär och red in i filmhistorien. D.W. Griffith behövde någon som kunde få en häst att galoppera på ett rullband, och behöll sitt fynd som assistent och skådespelare (det är Walsh som skjuter Lincoln i Birth of a Nation). Griffiths cowboy blev expert på alla genrer. Och efter trettio år som regissör lät han dem berika varandra. I gangsterfilmer som ser ut som västernfilmer som ser ut som noir-filmer kan brottsimperier självklart styras av oidipala fantasier. Filmare från Jean-Luc Godard till Martin Scorsese har hyllat Walsh i sina verk, och när André Bazin – som självklart såg honom som en auteur – frågade vilka tre saker som var viktigast för en film, fick han svaret: ”Action, action och action”. Våld och hämnd och död och öde. Walsh försöker inte lära oss någonting, han har ingen moralisk poäng. Han visar oss, utan åthävor, hur människor utan en chans kämpar tills de stupar. Rakt och effektivt, men med stor ömhet och djup melankoli. Han hade gjort film sedan början av seklet, och visste vad han gjorde. Robert Mitchum, som tog ett stort steg i karriären i Walshs noir-västern Förföljd, har beskrivit hur säker hans regissör var: ”Vi gick igenom hur vi skulle röra oss, han sa ’Kamera!’ och så gick han iväg och rullade en cigarett […] När det blev tyst vände han sig om och sa: ’Är ni klara? Hur såg det ut?’ ’Ja, en lampa ramlade ner från ett bord.’ ’Såg det naturligt ut? Ställde du tillbaka den?’ När jag sa ja, sa han ’OK’ och rev ut den sidan ur manuset.” Text: Nina Widerberg