Cinemateket

Andrzej Munk

Andrzej Munk var en del av den ”polska skolan”, en informell grupp regissörer och manusförfattare som var verksamma under mitten av 1950- till en bit in på 60-talet. Karaktäristiskt för rörelsen var att skapa filmer som motsade sig tidens censur och restriktioner för att, likt de italienska neorealisterna, porträttera landets närhistoria genom individens ögon med fokus på andra världskriget, tyska ockupationen och Warszawaupproret. Född i Kraków 1921, tillhörandes en generation som genomlevt kriget, blev Munk tidigt politiskt aktiv – han var en del av Polska Socialistpartiet och deltog i Warszawaupproret 1944. Under andra världskriget upphörde filmproduktionen i Polen, och efter krigets slut var de fåtal filmer som producerades under strikt uppsyn och tvungna att följa rådande propagandistiska uttryck. Den strikta censuren avtog efter de liberala förändringarna som skedde i landet 1956 med stalinisttidens slut, något nya filmskapare – inte minst Munk – drog nytta av. Munk utbildade sig vid Lódz nationella filmskola där han tog examen 1950. Andra kända alumner var Andrzej Wadja, Krzysztof Kieslowski och Jerzy Skolimowski. Tidigt i karriären gjorde Munk socialrealistiska dokumentärer, men lämnade det bakom sig då han menade att socialrealismen förmedlade en typ av uniformitet och falsk bild av människans identitet. Istället tillämpade han ett rationellt, undersökande och djupt kritiskt tillvägagångssätt i spelfilmer som skildrade den polska nationsandan med humor och ironi. På väg till Lódz filmstudio för att granska scenografin till Passenger dog Munk tragiskt i en bilolycka i Lowicz 1961. Han blev bara 40 år. Filmen färdigställdes av två vänner och kollegor, Witold Lesiewicz och Wiktor Woroszylski, och hade två år efter Munks bortgång premiär i Cannes där den tilldelades FIPRESCI-priset. Sedan 1965 utdelar Lódz nationella filmskola ett debutpris uppkallat efter Andrzej Munk. Text: Magdalena Elekidis