Cinemateket

Hasse Alfredson

Hur förklarar man Hasse Alfredson för någon som inte är svensk? En känd regissör, skådespelare och komiker, kan man säga; en folkhemssurrealist, en totalkonstnär, en ovanligt snillrik och känslig studentspexare. Man kan peka på filmer som Äppelkriget och Den enfaldige mördaren för att understryka hans politiska sida, på Picassos äventyr för att visa på dragningen till det absurda, på Ägget är löst! för att framhäva båda två. Man nämner Lindeman, Tomelilla och förstås Tage Danielsson. Man säger något om hans associationsförmåga, hans nästan barnsliga fallenhet för att improvisera, skarva och hitta på. Om den melankoli som skymtas hos personen Hasse Alfredson i intervjuer och i filmer som Den enfaldige mördaren, ett register som kanske ger hans verk den tyngd all humor behöver. Ändå har man förmodligen känslan av att inte ha lyckats förmedla någonting. Nej, Hasse Alfredson gör sig bäst i rörlig bild – som skådespelare, regissör eller båda två. De åtta filmerna i serien är gjorda mellan 1965 och 1985. Det Sverige de utspelar sig i känns oerhört avlägset. Varför? Delvis för att tv-monopolet brutits och socialdemokratin monterat ner sig själv. Men också för att det inte går att föreställa sig en gestalt som Hasse Alfredson idag. Till sin bredd och betydelse är han unik; en produkt av en mycket liten ficka i det nära förflutna. Vi bör studera den. Text: Rebecka Kärde, kulturjournalist