Cinemateket

Lois Weber

Universals chef Carl Laemmle sade sig ha sådan tillit till Lois Weber att han skulle ge henne ”vilken summa hon än behövde för att skapa film”.

Trots Webers storhet har hon blivit mer bortglömd än kvinnliga kollegor som Alice Guy-Blaché och Dorothy Arzner. Inte ens under filmfeminismens glansdagar lyftes hon fram som en av de viktigaste företrädarna: ”Hon var i hög grad kristen och hennes filmskapande var väldigt didaktiskt och moralistiskt. Det var ett problem för oss feminister”, har filmforskaren E. Ann Kaplan förklarat.

Och visst innefattar Webers verk både didaktik och moralism; själv beskrev hon sina verk som ”missionärsfilmer”. Men det är bara en del av Webers konstnärskap. Mer intressant är det hur hennes moraliska ståndpunkt fick henne att söka upp och bearbeta en rad sociala och politiska frågor – korruption, fattigdom, abort och dödsstraff – som ansågs vara av kontroversiell karaktär.

Därtill vittnar filmerna om ett kunnande vad gäller både berättarstruktur och filmteknik. De spektakulära kamerainställningarna och split screen-sekvenserna i Suspense bevisar att Weber var jämbördig med sina samtida kollegor, vilket parat med ett moraliskt patos gav upphov till ett engagerande livsverk – ett verk som konfronterar ett samhälle och dess ledare. ”Det feminina inflytandet är nödvändigt inom filmen”, menade hon. ”Vad män behöver är att se sig själva som de verkligen är. Vad de behöver är att få veta sanningen om sig själva, men de vill inte göra det. Det är ett för bittert piller”.

Text: Stefan Ramstedt