Analog omkopiering och restaurering
Filmarkivet bedriver fotokemisk omkopiering och restaurering, framförallt på filmer som endast föreligger på nitratfilmsbas.
Fram till 1953 producerades nästan all professionell 35 mm-film på nitrat, som är ett obeständigt medium och under ogynnsamma förhållanden är självförstörande; bl a självantänder nitratfilm vid +38°C med ett explosionsartat brandförlopp som följd.
För information om urval, prioriteringar, principer och metodik för det analoga omkopierings- och restaureringsarbetet, se Riktlinjer för filmarkivsverksamheten vid Svenska Filminstitutet.
Våra riktlinjer följer de rekommendationer som utfärdats av den internationella filmarkivfederationen FIAF:s tekniska kommission. Läs mer om dessa i FIAF Technical Commission Preservation Best Practice.
Analog restaurering startade i stor skala i mitten av 1960-talet, då långfilmer från nitratfilmsperioden började omkopieras. Från 1980 fick Filminstitutet utökade resurser för att också säkra svensk kort- och dokumentärfilm som producerats fram till början av 1950-talet. I mitten av 1990-talet påbörjades ett arbete med att rädda de svenska långfilmer som producerades på färgnegativ på 1950-, 60- och 70-talen, eftersom det visade sig att de drabbats av olika kemiska nedbrytningsprocesser, med blekning av färger som följd.
Fram till 2011 utfördes omkopieringsarbetet på olika kommersiella laboratorier i Sverige och utomlands, men sedan det sista fullskaliga fotokemiska laboratoriet i Sverige stängde ner sin verksamhet utför Filminstitutet huvuddelen av det analoga restaureringsarbetet i egen regi på laboratoriet i Rotebro. Läs mer om Filminstitutets laboratorium här.
Restaurering och omkopiering av brandfarlig nitratfilm är ett av Filmarkivets restaureringsuppdrag. Foto: Gert Moberg.
Dokument
Riktlinjer för filmarkivsverksamheten vid Svenska Filminstitutet (pdf)
FIAF Preservation Best Practice (pdf)
Publicerad 08 juni 2015