Analog omkopiering och restaurering

Fram till 1953 producerades nästan all professionell 35 mm-film på nitrat, som är ett obeständigt medium och under ogynnsamma förhållanden är självförstörande; bl a självantänder nitratfilm vid +38°C med ett explosionsartat brandförlopp som följd.

För information om urval, prioriteringar, principer och metodik för det analoga omkopierings- och restaureringsarbetet, se Riktlinjer för filmarkivsverksamheten vid Svenska Filminstitutet.

Våra riktlinjer följer de rekommendationer som utfärdats av den internationella filmarkivfederationen FIAF:s tekniska kommission. Läs mer om dessa i FIAF Technical Commission Preservation Best Practice.

Analog restaurering startade i stor skala i mitten av 1960-talet, då långfilmer från nitratfilmsperioden började omkopieras. Från 1980 fick Filminstitutet utökade resurser för att också säkra svensk kort- och dokumentärfilm som producerats fram till början av 1950-talet. I mitten av 1990-talet påbörjades ett arbete med att rädda de svenska långfilmer som producerades på färgnegativ på 1950-, 60- och 70-talen, eftersom det visade sig att de drabbats av olika kemiska nedbrytningsprocesser, med blekning av färger som följd.

Fram till 2011 utfördes omkopieringsarbetet på olika kommersiella laboratorier i Sverige och utomlands, men sedan det sista fullskaliga fotokemiska laboratoriet i Sverige stängde ner sin verksamhet utför Filminstitutet huvuddelen av det analoga restaureringsarbetet i egen regi på laboratoriet i Rotebro. Läs mer om Filminstitutets laboratorium här.

Restaurering och omkopiering av brandfarlig nitratfilm är ett av Filmarkivets restaureringsuppdrag. Foto: Gert Moberg.