Filmpedagogik
Bild: SF. Bengt Ekeroth i Det sjunde inseglet.

Bergman i skolan

Ingmar Bergman är Sveriges mest kända filmregissör genom tiderna och en av de mest kända svenskarna i världen. 2018 skulle han ha fyllt hundra år. Alltså hög tid att arbeta med hans verk i skolan.

Lite beroende på hur man räknar gjorde Bergman ett sextiotal filmer, regisserade över etthundrasjuttio teateruppsättningar och författade ett stort antal böcker och artiklar. Till hans mest kända verk hör filmerna Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona och Fanny och Alexander, samt självbiografin Laterna Magica.

Få konstnärer har som Ingmar Bergman skapat ett eget universum genom återkommande teman, stilgrepp, miljöer och skådespelare. Att tillsammans med sin klass se flera filmer och leta reda på dessa olika teman är ett sätt att närma sig Bergmans konstnärskap som visserligen kräver lite mer tid men som också ger utdelning. Utifrån det de kommer fram till kan man också diskutera det så kallade auteur-begreppet där en auteur är en filmskapare med fullkomlig kontroll över sitt medium, vars verk bär en tydlig och oefterhärmlig signatur – som Ingmar Bergman.

Ett sätt att kritiskt närma sig auteurbegreppet är att lyfta fram de återkommande och genomgående starka och nyanserade kvinnoporträtten i Ingmar Bergmans filmer. Det är över huvud taget ett av Bergmans största bidrag till filmhistorien att han, till skillnad från de flesta av sina samtida kollegor, gav de bärande och krävande rollerna till kvinnor. I vissa filmer förekommer det knappt en man i bild.

I samband med hundraårsjubileet av Ingmar Bergman har vi skrivit nya filmhandledningar till Sommaren med Monika och Det sjunde inseglet, filmer som utifrån olika aspekter är intressanta att arbeta med i skolan. Inte bara för att introducera Bergmans konstnärskap utan också för att de har en tematik som är särskilt intressant för en ung publik.

Bland dessa är Sommaren med Monika från 1953 Bergmans kanske mest utpräglade ungdomsfilm, baserad på en roman av stockholmsskildraren Per-Anders Fogelström. Filmen är också en utmärkt skolbiofilm då den väcker frågor kring könsroller och klass. Bara den berömda scenen där den tonårstrotsiga Monika, i Harriet Andersson gestaltning, möter åskådarnas blick genom att se rakt in i kameran förtjänar en egen handledning.

 Harriet Andersson möter åskarens blick i Sommaren med Monika.
Existentialismen och Det sjunde inseglet
Om Sommaren med Monika har den goda ungdomsfilmens alla kvaliteter är Det sjunde inseglet från 1957 kanske den tacksammaste av Bergmans filmer för undervisning i en rad olika ämnen. Från nionde klass och uppåt är kan den med fördel användas inom ramarna för såväl filosofi och religion- som svenskämnet.

Här förenas frågor om varför vi finns, varifrån vi kommer och hur allt började med rent religiösa frågeställningar kring Guds existens.

Bengt Ekeroth och Max von Sydow i världens kanske mest berömda schackparti i Det sjunde inseglet.
Det sjunde inseglet utspelas under medeltiden, men liksom många andra filmer som gör det är dess historieskildring lätt att ifrågasätta. Det gör den också lämplig just som utgångspunkt i historieundervisningen eftersom den sätter fingret på frågan varifrån vi får våra uppfattningar om historisk tid.

Här är annan bra övning att be eleverna plocka ut de medeltida motiv som finns i filmen för att sedan låta dem redovisa sina fynd för klassen för att diskutera källkritik och hur historiska fakta förhåller sig till saga och myt. Här kan eleverna exempelvis se närmare på filmens skildring och förhållningssätt till fenomen som: Korstågen, Riddare, Digerdöden, Häxbränningar, liksom Kristendom och kyrkans roll.

Men mest känd är kanske filmen för de otaliga referenser den gett upphov till i såväl spelfilm, parodi som reklam. Bilden av den svarthuvade Döden är så återkommande att såväl en yngre som en äldre publik kan placera den utan att ha sett originalet. Idag vet vi att Det sjunde inseglet hör till filmhistoriens mest berömda filmer, en självklar del av en filmhistorisk kanon. Här är det intressant att, inom ramarna för exempelvis bild- eller svenskämnet, låta eleverna diskutera vidare kring klassikerbegreppet.

Barnet hos Bergman
Mycket av Bergmans filmskapande handlar om ungdomens revolt mot föräldragenerationen – vilket vi har sett prov på ibland annat Sommaren med Monika. En viktig del av denna revolt står det lekande och undersökande barnet för. Ett barn som skärskådar vuxenvärlden och dess representanter. Ett sådant barn är Alexander i Fanny och Alexander från 1982.

Att barnet har en framträdande roll hos Bergman behöver förstås inte nödvändigtvis innebära att hans filmer är lämpliga för barn – många av dem är det verkligen inte. Däremot innebär detta ständiga ösande ur barndomen, som också innefattade att Bergman långt innan sitt filmiska genombrott regisserade barnteater, att han ständigt tar parti för barnet i sina filmer.

Bergmans enda barnfilm?
I Fanny och Alexander använder sig Bergman också av ett berättande som ligger barnfilmen nära, vilket också gör den lämplig att se även för yngre barn. Här finns de buskisartade överdrifterna i skräckelelementen vars teatralitet gör dem precis så där kittlande och skrämmande som vuxenvärlden kan framstå för en nioåring.

Alexanders perspektiv sätts redan i den inledande scenen som verkligen är tacksam att lyfta ut och be eleverna sätta tänderna i. Som filmens allra första scen sammanfattar den filmen och öppnar upp dess universum. Dörr för dörr.

 Bertil Guve Som Alexander i inledningsscenen till Fanny och Alexander
En bra uppgift är att be eleverna titta närmare på hur scenen är komponerad. Den rytmiska klippningen, musiken, symboliken, kamerans rörelse i kombination med skådespeleriet. 

Fanny och Alexander innehåller överlag mycket symbolik och kontraster där barnens värld slits mellan den matiarkala – här anförd av Gunn Wållgrens farmor, tillika före detta skådespelerska och den patriarkala – där Jan Malmsjös bistre biskop vill krossa Alexanders fantasi. Det gör den också tacksam att be barnen titta närmare på.

  • Hur skildras egentligen dessa båda världar?
  • Hur ser kostymer och miljöer ut?

Hela ensembeln i Fanny och Alexander.
Som Bergmans sista spelfilm (Saraband gjordes för tv) sammanfattar filmen också den tematik som är återkommande i Bergmans verk, konstnärsrollen visavi normsamhället, fantasins kraft, etcetera. Det är också roligt att se närmare på vad Bergmans tematik lånat av andra. En central del av att Bergman är en filmskapare vars verk lämpar sig så väl för skolan är att man får så mycket på köpet. Bergman lånar friskt kulturhistoriens giganter, inte minst Strindberg, Shakespeare, Tjechov och Ibsen.

  • Varför inte göra en jämförande analys mellan Tjechovs Måsen och Såsom i en spegel eller Shakespeares Hamlet och Fanny och Alexander?

Lusten till allt detta – till konsten – är den verkligt betydelsefulla lärdomen att dra ur Bergmans verk. För Bergmans konstnärskap är fritt att ösa ur, låta sig begeistras av, ställa sig skeptisk mot eller helt enkelt ha roligt i sällskap av.

Skriv ut