En filmhistorisk resa
Skriv ut

Berättande

Ronja Rövardotter_810.jpgRonja Rövardotter, Tage Danielsson, 1984, © AB Svensk Filmindustri

 

Berättande - dramaturgi

 

Kort begreppsförklaring

Dramaturgi är läran om att berätta historier, det vill säga hur en historia sätts ihop. Termerna iscensättning, kamera, klippning och ljud utgör tillsammans filmens språk, verktygen för att förstå och prata om vad och hur något berättas, visas och gestaltas.

Den grekiska filosofen Aristoteles har haft ett stort inflytande på hur vi ser på dramaturgi idag. Hans tankar om "den goda berättelsen" ligger till grund för den moderna dramaturgins klassiska berättarstruktur. I filmiskt berättande talar man om den dramatiska kurvan med anslag, fördjupning, den första vändpunkten, point of no return, den andra vändpunkten, klimax och avtoning. När eleven närmar sig filmen via dessa byggstenar kan de gå från fokus på innehåll och ”tyckande och kännande” till att kunna uttrycka hur form och innehåll samverkar för att förmedla en berättelse.

 

Mer om berättandets historia

En berättelse är en skildring av ett händelseförlopp. Den utspelar sig i tid och rum och brukar följa någon form av orsakssamband. Berättelser är en central del av människans liv –såväl påhittade berättelser (fiktion) som skildringar av verkliga händelseförlopp och i vår vardagliga kommunikation.

När de första filmerna spelades in i Kristianstad förlitade man sig på välkända berättelser som Värmlänningarne (1910) eller Fänrik Ståls sägner (1910), för även om textskyltar gav åskådaren grundläggande information – förklarade vem någon är, väsentliga saker som sades eller hur mycket tid som förflutit – så var berättandet ännu outvecklat och förkunskaper ofta nödvändiga för att handlingen skulle bli begriplig. Under 1910-talet utvecklades de konventioner för filmberättande som vi är vana vid idag, och som ger åskådaren den information som behövs – vid rätt tid och tillräckligt tydligt – för att återskapa filmens berättelse. Det gäller Erotikons (1920) sätt att låta skådespelares blickar och agerande gestalta romantiska intressen i en spirande relationsberättelse. Det gäller också Körkarlens omsorg i etablering av karaktärer, eleganta växling mellan olika tidsplan och dess precisa urval av vilka händelser som behöver tas med. Samtidigt unnar sig båda filmerna digressioner, med scener utan information nödvändig för berättelsen; Erotikons teaterföreställning (som dock är tematiskt relevant) eller Körkarlens upprepning av tidigare information om Körkarlens uppdrag (som dock motiverar en spektakulär trickfilmningssekvens).

När ljudfilmen slog igenom i Sverige 1929-1930 gav talad dialog mer nyanserad information, och på ett mindre iögonfallande sätt, än vad stumfilmstidens textskyltar eller stumma skådespeleri förmådde. Även musikaliska motiv, ljudeffekter, information via radiosändningar kunde användas i berättandet, exempelvis i Röda dagen (1931). Samtidigt utnyttjade många tidiga ljudfilmer möjligheten att mer eller mindre avbryta berättandet för att framföra schlagers – som folkkäre Edvard Persson i filmer som Söderkåkar (1932) eller Kalle på Spången (1939) – ibland med tematisk betydelse men framför allt i rent underhållningssyfte. På samma sätt kunde lustiga replikväxlingar bli väsentliga komiska inslag i filmer som Hemliga Svensson (1933).

Efter andra världskriget började ett mer modernistiskt sätt att berätta förekomma allt oftare. Detta sätt lånade grepp från litteraturen men gjorde dem rent filmiska genom att utnyttja bildspråkets möjligheter. I Fröken Julie (1951) lekte regissören Alf Sjöberg med tidsplanen i berättelsen och lät tillbakablickar förekomma i samma bild som filmens nutidsplan. Ingmar Bergman blandade drömmar med minnen i Smultronstället (1957) som kan sägas ha två parallella skeenden – ett yttre och ett inre. Huvudpersonen som gammal man är själv närvarande i sina egna minnen. Persona (1966) inleds med en lång prolog av lösryckta bilder som vid en första anblick tycks nästan slumpmässigt ihopsatta och har karaktärer som pratar rakt in i kameran. Liksom i både Fröken Julie och Smultronstället gjorde Mai Zetterling det förflutna närvarande i nuet i Nattlek (1966) och i hennes Flickorna (1968) sammanflätas en teaterföreställning, filmens nutid och huvudpersonernas fantasier och inre visioner på ett sätt som underordnar filmens verklighet. Det viktiga är det som sker inne i karaktärerna. I dessa filmer tar den subjektiva upplevelsen överhanden och förmedlas genom berättargrepp där tiden och, i någon mening, rummet, sätts ur spel. Gränsen mellan yttre och inre värld löses upp.

Filmer som Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul (1967) och Jag är nyfiken – blå (1968) däremot löser upp gränsen mellan filmens värld och verklighetens värld. Här får Lena Nyman spela Lena och Börje Ahlstedt spela Börje, och olika dagsaktuella politiska frågor tas upp och diskuteras. Sjöman själv är med som regissören Vilgot. Lena frågar nyss hemkomna Spanienresenärer vad de tycker om diktatorn Franco och Olof Palme intervjuas utanför sitt radhushem.

Även om utforskandet av filmberättandets möjligheter var som mest intensivt under 1960-talet – också inom komedi-genren genom Hasse & Tages filmer – har utvecklingen fortsatt senare, exempelvis i Tic Tac (1997) med dess intrikata sammanflätande av  fyra olika berättelser, Sånger från andra våningen (2000) med dess i hög grad fristående tablåer där mycket meningsskapande överlåts till åskådaren, Återträffens (2013) dokumentärliknande utforskande av ett möjligt händelseförlopp, eller Koko-di koko-da (2019) som med små variationer låter karaktärerna bryta sig ur en upprepad mardröm.

Klicka nu på ett av klippen under Berättande och arbeta utifrån handledningen till varje klipp.

Se fler begreppsförklaringar i vårt Filmlexikon:

Filmlexikon (filminstitutet.se)