Iscensättning
Till drömmarnas land, Victor Lindgren, 2019, © Bautafilm AB, Therese Högberg
Iscensättning (Mise-en-scène)
Kort begreppsförklaring
Mise-en-scène är ett franskt uttryck och ursprungligen en teaterterm som betyder "placera på scen" eller som vi valt att säga här - iscensättning. I filmsammanhang innebär det allt det som syns framför kameran och dess utformning - alltså allt i bilden. Här ingår de fyra kategorierna: scenografi, kostym och mask, ljussättning och skådespeleri. Dessa bidrar till att skapa filmens stämning, stil eller uttryck.
Mer om iscensättningens historia
Mise-en-scène förutsätter utrymme och ljus. Den första svenska filminspelningen ägde rum i dagsljus utanför Cirkus i Stockholm där det fanns gott om plats för Komiska möten på Djurgården i Stockholm (1896), och ännu 1912 hade Anna Hofman Uddgrens Fadren teaterkulisser uppställda utomhus för att utnyttja dagsljuset. Svenska Bios första filmstudio i Kristianstad (1909) hade tak- och väggfönster som släppte in tillräckligt med ljus, men endast utrymme för en enda vinklad fondvägg. Framför den kunde ett fåtal personer interagera i kontinuerliga tagningar i helbild. Ett fåtal möbler utgjorde rekvisitan, kulisser kunde ha målade fönster, men riktiga dörrar så att personer kunde gå in och ut för att utveckla handlingen. Senare studior, bland annat Lidingö (1912) och Filmstaden i Råsunda (1919), rymde fler och större scenerier, och möjliggjorde ett kreativt bruk av allt mer förfinad belysning, rekvisita och kamerarörelser så att åskådarens uppmärksamhet verkligen kunde styras mot de element som var viktiga för berättandet och upplevelsen. Fram till mitten av 1950-talet, då känsligare råfilm och inspelningsutrustning gjorde att man med gott resultat kunde spela in i befintliga miljöer (exempelvis för att spara pengar), präglades filmerna av att allt inom mise-en-scène skapades av specialister som arbetade inom filmstudiors kontrollerade förhållanden.
Scenografi och rekvisita samverkade redan från början med genre och tematik; överklassmiljöer, fartfyllda fordon och kanske revolvrar eller konstverk i internationellt inriktade spänningsfilmer som För fäderneslandet (1914) eller romantiska komedier som Erotikon, enkla hem och samhällsinstitutioner i melodramer som Amuletten eller Ingeborg Holm där enstaka föremål som en amulett, ett brev eller fotografi gavs särskild betydelse i berättandet. På samma sätt användes utomhusmiljöer. Stumfilmsklassiker som Berg-Ejvind och hans hustru (1918) skildrade storslagen natur på ett visuellt och dramatiskt slående sätt, men landsbygd och natur (och svensk sommar) har varit centrala miljöer och motiv genom hela filmhistorien, även om funktion och gestaltning har anpassats efter tid och genre; Värmlänningarnes (1910) folkloristik, Hon dansade en sommars (1951) sommaren-tar-slut-vemod, Att angöra en bryggas (1966) kräftskivekliche-komedi, Änglagårds (1991) landsbygdsnostalgi och Jägarnas (1996) hotfyllda vildmark.
Om genrekonventioner och studioinspelningar påverkade val och utformning av miljöer på ett sätt som ofta distanserade åskådaren från verkligheten så har senare strömningar ibland strävat efter en högre grad av realism; Ingmar Bergman inspirerades av den italienska neorealismen i Hamnstad (1948) och försökte delvis lämna studiomiljöer, och Bo Widerberg inspirerades av den franska nya vågen i Barnvagnen (1963), med ännu mer autentiska miljöer som dock samtidigt kunde utnyttjas som motiv – syn och seende tematiseras exempelvis genom besök hos optiker, igen-immade bilfönster, föräldrars tv-tittande och reflektioner i en ljuskrona – och sedan Fucking Åmål (1998) har filmer ånyo skildrat samhälle och sociala miljöer som ligger närmare svenskars verkligheter.
Många element påverkar hur en karaktär uppfattas. Även om miljö, scenerier och rekvisita är betydelsefulla, så är valet av skådespelare, kostym, smink och agerande ännu viktigare. Redan under stumfilmstiden etablerades ett stjärnsystem, och under följande decennier förknippades somliga skådespelare med vissa roller eller genrer, Ingrid Bergman med eleganta relationsmelodramer och Gösta Ekman (den yngre) med fantasifulla komedier. Även om tränade skådespelare alltid dominerat – vare sig de utbildats vid scenskolor eller vunnit sina erfarenheter från arbete inom teater och film – så har också amatörer anlitats; för att förstärka en känsla av realism i filmer som Goliat och Äta, sova, dö (som även vidgar den etniska representationen), för att dra fördel av kändisskap från andra sammanhang, som sångerskan Monica Zetterlund och fotomodellen Christina Lindberg, eller för att få med en viss typ/utseende som i Elvira Madigan (1967), Sånger från andra våningen (2000) och i princip alla roller för barn och ungdomar.
Smink, mask och frisyr samverkar med kostym och accessoarer, och med skådespelarens kropp, röst och agerande. Även om deras betydelse framträder tydligast hos lite udda karaktärer som Djävulen i Häxan (1922), den lekfullt anarkistiska Pippi Långstrump, den försagt icke-moderne Stig-Helmer i sällskapsresefilmerna, det realistiska trollet Tina i Gräns (2018) så är de avgörande även för hur vilken karaktär som helst uppfattas, något som framgår om man exempelvis jämför olika karaktäriseringar av lärare inom enskilda filmer och mellan filmer från olika tider och genrer, som Swing it Magistern! (1940) och Hets (1944) eller Hugo och Josefin (1967), Ole, dole, doff (1967) och Lust och fägring stor (1996).
Klicka nu på ett av klippen under Iscensättning och arbeta utifrån handledningen till varje klipp.
Se fler begreppsförklaringar i vårt Filmlexikon: