En filmhistorisk resa
Skriv ut

Klippning

Häxan_810.jpgHäxan, Benjamin Christensen, 1922, © AB Svensk Filmindustri

 

Klippning

 

Kort begreppsförklaring

Genom att sätta samman det filmade materialet i en viss ordning mejslas en film fram. Ordet montage har sin grund i hur bilder monteras eller fogas samman. Ordet klippning kommer av att film länge spelades in på fysiska filmremsor, vilket innebar att man i denna process faktiskt klippte i filmremsorna och klistrade ihop de tagningar som skulle använda.
Klippningen är viktig för vår upplevelse av filmens sammanhängande förlopp – dess ”kontinuitet”. I användandet av det som kallas kontinuitetsklippning lägger vi sällan märke till själva klippen. De är till för att skapa största möjliga begriplighet för åskådaren. Klippen kan också göras märkbara för åskådaren. Synlig klippning förekommer oftast i kortare sekvenser eller i mer experimentell film. Klipptempot betyder mycket för hur vi upplever filmen, det är filmens stämningsskapare och puls.

 

Mer om klippningens historia

De allra första filmerna som gjordes bestod bara av en enda tagning, ungefär en minut långa, som till exempel i Konungens af Siams landstigning vid Logårdstrappan (1897). Ganska snabbt lärde sig dock de som filmade att man kunde sätta ihop flera tagningar för att skapa en berättelse, som i Värmländingarna (1910). Att sätta ihop tagningar på det sättet kallas att klippa en film. Varje övergång från en tagning till en annan är ett klipp. I början fick en hel scen utspela sig framför kameran och klippet skedde först till nästa scen, men så småningom klipptes exempelvis närbilder på människor eller detaljer in i scenerna för att förtydliga skeendet, som exempelvis närbilder på brev och ett foto i Ingeborg Holm (1913).

Vad man också snabbt insåg var att med de här klippen kunde man ”trolla”. Den franske trollkarlen George Méliès gjorde tidigt trick med klippningen och fick personer att till exempel försvinna eller tappa huvudet. Sådana trick blev vanliga och i svensk film kan man se exempel på det bland annat i Kapten Grogg porträtteras från 1917. I Sovjetunionen testade man att klippa ihop samma tagning av en skådespelare som bara tittade rakt fram med en tallrik soppa, ett barn i en kista eller en kvinna. Även om det var samma tagning av skådespelaren, läste ändå publiken in att han såg hungrig ut, eller sorgsen, eller förälskad. Kulesjoveffekten kallas det och handlar om hur vi tolkar en tagning i förhållande till andra tagningar.

Klippning kan utföras på olika sätt. Den kan göras så osynlig som möjligt, så att åskådaren inte lägger märke till den, men den kan också utföras på ett sådant sätt att uppmärksamheten dras till klippningen, antingen som ett formexperiment eller för att skapa en viss effekt i en film som generellt följer kontinuitetsklippningens principer. Kontinuitetsklippningen är det mest grundläggande sättet att klippa en film och innebär att filmen följer en tidslig, rumslig och kausal logik. Den etablerades tidigt i filmens historia. Redan en film som Körkarlen (1921) använder kontinuitetsklippning för att skapa en rumslig logik, men den används i de allra flesta filmer från sent 1910-tal och fram till våra dagar.

En viktig princip i kontinuitetsklippningen är 180°-regeln som säger att det genom varje scen går en linje. Denna linje bör inte kameran överträda. På så vis försäkrar man sig om att en person som kommer in från höger, fortsätter att vara till höger i bild och tittar åt vänster. Andra principer är att man klipper så att det matchar de rörelser som utförs i tagningarna, eller så att det matchar blickriktningar. Någon tittar på något och publiken får se vad personen tittar på. Med hjälp av kontinuitetsklippningen kan man ”sy ihop” platser eller personer som inte ens är i närheten av varandra. I Bröderna Lejonhjärta (1977) är scenerna i Karmanjaka inspelade på Island, långt bort från danska Århus och Skåne där Nangijalascenerna är inspelade, trots att det i berättelsen bara är en flod som skiljer de två områdena åt. (Där bryts dock kontinuiteten genom att de hästar som huvudpersonerna rider plötsligt blir islandsponnyer i Karmanjaka.) Ett annat viktigt tillvägagångssätt är den analytiska klippningen, där den första tagningen etablerar överblick över en plats eller ett rum, och sedan fortsätter scenen med allt närmare bilder. Då vet åskådarna var personer och saker befinner sig i förhållande till varandra, som i Ingenjör Andrés luftfärd (1982), där de första tagningarna visar luftballongens konstruktionsbyggnad på en karg strand och sedan får publiken se byggnaden inifrån.

De flesta filmer är klippta efter de här principerna. Ett tydligt exempel på hur kontinuitetsklippningen används för att skapa rumslig logik är den scen i Jägarna (1996) där de två bärplockarna dräps, bevittnat av Ove som gömmer sig i jakttornet.

Brott mot kontinuitetsklippningen, som att överträda 180°-linjen eller att göra ett ”jump cut”, det vill säga ett klipp där kameran bara har förflyttat sig lite grann (mindre än 30°) så att det ser ut som om den gjort ett litet hopp, kan vara effektfullt genom att det desorienterar eller ger en känsla av att något är fel. I Persona (1966) används flera olika effekter där klippningen görs tydlig för åskådaren – både i de snabba klipp mellan olika obehagliga eller konstiga bilder som sker i början av filmen och i den klimaktiska (berättelsens höjdpunkt) sekvensen där Liv Ullman och Bibi Andersson liksom flyter ihop. I En kärlekshistoria (1970) är det snarare en väldigt långsam klippning som bidrar till filmens speciella estetik.

Den digitala tekniken innebär att numera klipps filmer oftast i datorn. Exempelvis filmen Gräns (2018) är både inspelad och klippt digitalt.

Klicka nu på ett av klippen under Klippning och arbeta utifrån handledningen till varje klipp.

Se fler begreppsförklaringar i vårt Filmlexikon:

Filmlexikon (filminstitutet.se)