Filmlexikon
Skriv ut

Filmens dramaturgi

Dramaturgi är läran om att berätta historier, det vill säga hur en historia sätts ihop. Till de viktigaste inslagen i dramaturgi hör filmens förlopp, filmens framåtrörelse, rollfigurer och konflikter.

Ordet dramaturgi kommer från grekiskan och betyder författande av drama. Den grekiska filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) har haft ett stort inflytande på hur vi ser på dramaturgi idag. Hans tankar om ”den goda berättelsen” ligger till grund för vår moderna dramaturgi. Numera är Hollywood-modellen, eller den klassiska dramaturgiska modellen, norm när det gäller att berätta historier på film, åtminstone när det kommer till konventionellt berättad film.

Om man jämför berättelser upptäcker man att det finns en del likheter. Här finns intressanta figurer (personer) som vi känner och identifierar oss med. Det finns spännande konflikter som gör oss nyfikna och engagerade. Filmen har en framåtrörelse – till exempel tack vare så kallade planteringar (presentationer) som skapar förväntningar och en upplevelse av sammanhang när poängen, den så kallade skörden, så småningom kommer. Det kan röra sig om en långsam, intensiv uppbyggnad av oviss spänning med plötsliga överraskningar.

  • Rollfigurer

    I filmer får vi våra intryck av figurerna genom deras yttre, det vill säga hur de ser ut, vad de säger och hur de beter sig. Vi avläser deras ansiktsuttryck, kroppsspråk och handlingar. Deras yttre berättar något för oss om deras inre, det vill säga om deras tankar, känslor och egenskaper.

    Våra intryck av figurerna får vi även av exempelvis inspelningsplats, kostym och rekvisita. Om en person till exempel står inne i en banklokal med mask för ansiktet och pistol i handen gissar vi att personen är bankrånare.


  • Konflikt

    Konflikter och problem är grogrunden för en driven berättelse. Harmoni innebär sällan så mycket action. Längtan efter harmoni är däremot ofta en drivkraft för personerna i en film. Det har gjorts många spännande och nervkittlande berättelser om hur personer utmanas och övervinner hinder på sin väg mot harmoni. Men harmonin i sig är ointressant.

    En konflikt ställs på sin spets om det finns en tidsgräns inom vilken konflikten eller konflikterna måste lösas . Tidsfrister används i många filmer, särskilt i actionfilmer. Det är en berättarteknik som skapar extra dramatik. En konflikt kan även utvecklas. I början av filmen är konflikten kanske ganska enkel och tydlig men blir under filmens gång större och mer invecklad. Komplikationer uppstår. Det kallas även konfliktstegring. Det kan göra filmen mer intressant och ge en berättelse fler lager.

    Man skiljer mellan inre och yttre konflikter. Om en film är bra brukar den rymma båda typerna av konflikt samtidigt. Inre konflikt innebär att en person befinner sig i konflikt med sig själv. Det kan till exempel handla om tvivel, dåligt samvete eller svartsjuka. Det kan också röra sig om ett inre dilemma, till exempel att en person måste välja mellan moral och rikedom. Yttre konflikt innebär att en person befinner sig i konflikt med omgivningen. Det kan handla om motstridiga intressen eller önskemål: en motståndare eller en rival lägger hinder i vägen för huvudpersonen. Konflikten kan även uppstå på grund av yttre problem av annat slag, till exempel naturkatastrofer eller krig.


  • Intrig och budskap

    Intrigen är filmens handling berättad i korthet. Man skiljer mellan huvudintrig och sidointrig. Huvudintrigen är filmens centrala historia. Den är huvudpersonens berättelse och kamp för att nå sitt mål. Sidointriger är mindre sidoberättelser. De är ofta knutna till bipersoner.

    När vi ska beskriva filmens huvudintrig svarar vi på frågorna:

    Vem är huvudpersonen?

    Vad går filmens centrala konflikt ut på?

    Vilka hinder möter huvudpersonen?

    Vem eller vad hjälper huvudpersonen?

    Får konflikten till slut en lösning – och om svaret är ja: Hur gick det till

    Filmens budskap, utgångspunkt eller sensmoral kallas även dess premiss. Budskapet kan uttryckas i en enda mening, kort och sakligt. Det formuleras som ett påstående. Filmens handling är ”argumenten” som bevisar påståendet. Budskapet är den slutsats man drar efter att ha sett filmen.


  • In medias res

    Filmens anslag ska väcka vårt intresse med detsamma. När filmen börjar in medias res är det för att fånga vår uppmärksamhet omedelbart. In medias res är ett berättargrepp som ger oss känslan av att handlingen pågår här och nu.


  • Plantering och skörd

    En plantering kallas även ett spår eller en setup. Regissören presenterar information (det som planteras) som senare i berättelsen får betydelse (skörden). En plantering kan vara en skymt av en pistol i huvudpersonens skrivbordslåda tidigt i filmen. När huvudpersonen sedan i filmens höjdpunkt drar fram pistolen och skjuter skurken skördar vi frukten av planteringen, det vill säga vi förstår poängen med den. Detta kallas även payoff. Hade vi inte sett pistolen tidigare i filmen skulle det kunna verka osannolikt eller mindre trovärdigt att huvudpersonen plötsligt drar fram en pistol.

    Om vi ska kunna leva oss in i en films handling är det viktigt att den känns trovärdig. En film behöver inte vara realistisk för att vara trovärdig. Den kan mycket väl utspelas i en sagovärld – men det måste finnas en inre logik. Om berättelsen är osammanhängande, eller om viktiga saker i handlingen sker av en slump, så har vi svårare att tro på den historia som berättas.

    Planteringen (pistolen i lådan) skapar också en förväntan om dramatik och spänning (skörd). Vi blir ivriga efter att få reda på vem som kommer att använda pistolen och vad som kommer att hända. Planteringar håller oss uppmärksamma genom filmen.

    En plantering kan påminna om ett förebud. Planteringar och förebud har det gemensamt att båda väcker åskådarens nyfikenhet och skapar förväntningar. Men det finns även en skillnad: förebudet skapar en föraning och en viss stämning, medan planteringen gör berättelsen trovärdig.

    Planteringar kan verka obetydliga och meningslösa i det ögonblick då vi ser dem. Men de har stor betydelse för filmens ”kontinuitet”, det vill säga att filmen fortgår oavbrutet och hänger ihop på ett trovärdigt sätt. Det kan vara svårt att få syn på planteringar och skördar första gången man ser en film. Men när man ser samma film flera gånger lägger man tydligt märke till dem. Många av filmens viktiga händelser har föregripits långt innan de faktiskt inträffar.


  • Oviss spänning och plötslig överraskning

    Den ovissa spänningen är en spänning som långsamt stegras. Den uppstår när vi (åskådarna) vet mer än personerna i filmen, till exempel att det finns en tickande bomb eller en mördare i källaren. Korsklippning används ofta för att skapa en sådan spänning. Till exempel klipps det mellan den intet ont anande huvudpersonen och mördaren som närmar sig. Det har en nervkittlande effekt och vi får lust att varna huvudpersonen. Tidsförlängning kan öka den ovissa spänningen. Även ljudet har stor betydelse för uppbyggnaden av den ovissa spänningen.

    Den plötsliga överraskningen är en chockverkan eller en dramatisk händelse som kommer som en blixt från klar himmel. Vid en plötslig överraskning vet vi inte mer än personerna i filmen. Såväl åskådarna som filmens personer blir överraskade och förskräckta. En plötslig överraskning kan vi till exempel drabbas av när en mördare oväntat hoppar fram ur mörkret. Ibland används den plötsliga överraskningen som ett förebud eller ett spår (se uppslagsordet Plantering och skörd). Vi blir redan tidigt i filmen överraskade eller får en chock. Efteråt kan vi börja tvivla på att det vi upplevde verkligen var viktigt för handlingen. Det får vi inte reda på förrän senare i filmen.


  • Ramberättelse

    I en ramberättelse finns det en ”ram” – ett självständigt och ofta ganska kort handlingsförlopp. Inuti ramen finns det ett annat handlingsförlopp som vanligtvis utgör filmens huvudhandling. Ibland finns det flera olika handlingsförlopp inuti ramen. Ramberättelsen utspelas vanligtvis vid en senare tidpunkt än huvudhandlingen. Då blickar man tillbaka på huvudhandlingen. Ibland kommenterar ramberättelsen huvudhandlingen. I andra fall ger huvudhandlingen en förklaring på sakernas tillstånd i ramberättelsen.

    Om ramberättelsen utspelas i nutid och huvudhandlingen utspelas i det förflutna är huvudhandlingen faktiskt en mycket lång återblick. Det ser man i till exempel spelfilmen Titanic (1997). Här utspelas ramberättelsen i filmens nutid, där en av de överlevande berättar historien om fartyget Titanics förlisning. Hennes berättelse om Titanic är filmens huvudhandling.

    Ramberättelsen ligger ofta i början och slutet av filmen. Då kan den även kallas prolog (inledning) och epilog (avslutning).