Plantering och skörd

En plantering kallas även ett spår eller en setup. Regissören presenterar information (det som planteras) som senare i berättelsen får betydelse (skörden). En plantering kan vara en skymt av en pistol i huvudpersonens skrivbordslåda tidigt i filmen. När huvudpersonen sedan i filmens höjdpunkt drar fram pistolen och skjuter skurken skördar vi frukten av planteringen, det vill säga vi förstår poängen med den. Detta kallas även payoff. Hade vi inte sett pistolen tidigare i filmen skulle det kunna verka osannolikt eller mindre trovärdigt att huvudpersonen plötsligt drar fram en pistol.

Om vi ska kunna leva oss in i en films handling är det viktigt att den känns trovärdig. En film behöver inte vara realistisk för att vara trovärdig. Den kan mycket väl utspelas i en sagovärld – men det måste finnas en inre logik. Om berättelsen är osammanhängande, eller om viktiga saker i handlingen sker av en slump, så har vi svårare att tro på den historia som berättas.

Planteringen (pistolen i lådan) skapar också en förväntan om dramatik och spänning (skörd). Vi blir ivriga efter att få reda på vem som kommer att använda pistolen och vad som kommer att hända. Planteringar håller oss uppmärksamma genom filmen.

En plantering kan påminna om ett förebud. Planteringar och förebud har det gemensamt att båda väcker åskådarens nyfikenhet och skapar förväntningar. Men det finns även en skillnad: förebudet skapar en föraning och en viss stämning, medan planteringen gör berättelsen trovärdig.

Planteringar kan verka obetydliga och meningslösa i det ögonblick då vi ser dem. Men de har stor betydelse för filmens ”kontinuitet”, det vill säga att filmen fortgår oavbrutet och hänger ihop på ett trovärdigt sätt. Det kan vara svårt att få syn på planteringar och skördar första gången man ser en film. Men när man ser samma film flera gånger lägger man tydligt märke till dem. Många av filmens viktiga händelser har föregripits långt innan de faktiskt inträffar.